Vad vet vi egentligen om djur? Vet vi något alls? Jag tycker mig själva ha ett på många sätt nära förhållande till djur, men när jag väl grubblar på det inser jag ju precis det som Jenny Diski insett: de allra flesta av de där djuren är faktiskt döda. På olika sätt.

De finns bara i böcker, eller som mjukisdjur, begränsade bakom galler eller mest i föreställningsvärlden. Vi förhåller oss till djur hela tiden, från att äta dem till att gulla med dem eller sympatisera med dem. Vi blir upprörda när de behandlas illa – vissa av dem – och utrotar andra slentrianmässigt. Somliga kallar vi våra bästa vänner. Andra äcklar och skrämmer oss.

Det Diski gör i Allt jag inte vet om djur är till stor del en inventering, en vindlande och personlig resa genom djuren i våra liv och hur vi förhåller oss till dem. Diskis egen katt Bunty är en återkommande gestalt, liksom filosofen Derrida och hans katt (som han inte gillade glodde på honom när han var naken). I övrigt rör hon sig från bardomens barnböcker och besök på London Zoo till sina tvångstankar om flatlöss, stödgrupper för folk med djurfobier, elefanter på den kenyanska savannen, lammuppfödning och labbförsök med råttor. Hon läser allt från klassisk litteratur och filosofi till Bibeln på ”kattspråket” lolcat.

Det är roliga svängar, tvära kast mellan Dante och Disney, som är både kul och intressant att få följa med i. Vår relationsstatus visavi djuren är uppenbarligen komplicerad.

Men djuren själva? Får vi veta något om dem? Ja och nej. För på sätt och vis ser vi ju alltid oss själva när vi tittar på dem, vilket väl är Diskis huvudpoäng. Djuren är ett ”Andra” för oss, något vi ständigt speglar oss i och skapar oss själva i jämförelse med.

I slutänden är Buntys blick – liksom Derridas katts – lika obegriplig i slutkapitlet som den var i början. Vad tänker de egentligen om oss? Vad vill de? Kan vi någonsin begripa det?