När berättarjaget i boken Vi ses vid världens ände tar på sig vandringskängorna och följer stigarna upp i de schweiziska alperna är det inte adrenalinkickarna hon söker. Hon har lärt sig att tycka om vandrandet i en egen takt och samtidigt har ett stort geologiskt intresse tagit plats i henne. Om hon inte är ute […][...]

Vad vet vi egentligen om djur? Vet vi något alls? Jag tycker mig själva ha ett på många sätt nära förhållande till djur, men när jag väl grubblar på det inser jag ju precis det som Jenny Diski insett: de allra flesta av de där djuren är faktiskt döda. På olika sätt. De finns bara […][...]

Det som göms i snö kommer upp i tö, heter det. Men då är det ju i regel så dags; har det legat där ett tag är det liksom geggigt och genomfruset och efter bäst-före-datum i största allmänhet. Det krävs kanske rentav hjälp för att få loss det överhuvudtaget. Ramberättelsen i Majgull Axelssons roman utspelar […][...]

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt […][...]

Jenny Diski menade i sin tågreseskildring från 2005 Främling på tåg att resa är att snabbspola sitt liv, vara bortkopplad från sin omgivning, kort sagt en fristad. Kanske är det därför som det ofta är lättare att berätta sina innersta tankar för främlingar? Man riskerar inte att få dem tillbaka. Den indiska författaren Anita Nair […][...]

California Zephyr, Coast Starlight, Sunset Limited och Empire Builder. Det finns något exlusivt och storslaget över persontågen i Amerika. De har alla egna namn, går tungt och långsamt, är ofta försenade, har militanta konduktörer och är en förlustaffär för Amtrak. När brittiskan Jenny Diski vill upptäcka det stora landet i väster vill hon göra det […][...]