Astrid tror först att det är ett spöke som står vid sidan av sängen och tittar på henne, men när det rör sig mot henne och trycker ner henne mot kudden samtidigt som det lägger handen över munnen för att tysta hennes skrik, förstår hon att det inte är något vanligt spöke. Det här är något annat, något lika verkligt som hon själv. Lika snabbt som han fanns där är vålnaden borta och Astrids och Tamatis första möte blir en känsla mellan verklighet och dröm. Astrid vet inte vad hon ska tro och Tamati är rädd för att ha skrämt henne för grovt.

Astrid och Tamati är födda samma år, samma dag, samma timme och samma sekund men på olika platser, de är tidstvillingar och har därmed en förmåga att hälsa på hos varandra. Resorna går mellan Nya Zeeland och Sverige och berättelsen delas av författarna Arne Norlin och Sally Astridge.

Till en början är besöken korta, allt eftersom blir de längre och mer kontrollerbara. Då kan de småprata i mörkret och när de båda lärt sig behärska tidsresekonsten, blir besöken långa och intensiva. Och de börjar blanda sig i varandras liv. Under sina utflykter lär sig Astrid och Tamati saker om sig själva och ger varandra råd för att klara sig genom sina olika kamper. Deras liv är i stort väldigt lika och det mesta kretsar kring vardagen i skolan och de inser att trots att de bor på olika delar av världen är de ganska lika, och på samma gång väldigt olika.

Astrid kämpar med modet att säga ifrån och stå upp för klasskompisen Henrietta som systematiskt blir retad, hånad och misshandlad av de andra i klassen. Men Astrid går med rädslan att själv hamna i mobbarnas skottlinje, hon som själv inte är särskilt populär. Det är lättare att bara vara tyst och se åt andra hållet än att behöva ta ställning själv trots att man vet att det är fel. Ett ganska stort och komplext problem som hade kunnat tillägnats en helt egen bok.

Tamati, som till skillnad mot Astrid, stod upp för en mobbad och därmed hamnar i ett annat dilemma där mobbarens pappa, känd som rå gängmedlem, är på jakt efter Tamati. Han bär också ett ok av att bli stammens ledare mot sin egen vilja. Som förstfödde son av en förstfödd son är det hans kall och han känner en del press, särskilt från sin farfar. Tamati har en stark vilja att både vara till lags men också bryta sig fri. Även detta en del som hade funkat bättre som egen handling där man hade kunnat gå till botten och bli mer insatt i bland annat den maoriska kulturen som Tamati har sina rötter i. Nu hamnar det i skymundan trots att det spelar en så viktig roll i Tamatis liv, samtidigt är just den biten en stor behållning för den vetgiriga.

Konceptet tidstvilling är intressant och boken skiljer sig mot andra tidsreseskildringar där det annars ofta handlar om resor i tiden, förr till nu och retur, eller tvillingperspektivet där tvillingar separerats vid födseln men sedan hittar tillbaka till varandra. Den här typen av tvilling pockar på fantasins uppmärksamhet och drömmen om en egen tvilling väcks.

Arne Norlin, en rutinerad barnboksförfattare, känd främst för Halvan-serien och Nussekudden och Sally Astridge, som är ny inom barnboksgenren, väver tillsammans ihop en historia som i slutändan kunde vara lite mer spännande och lite mer intressant. Språket är lätt, ibland lite för lätt och pedagogiskt med tanke på sin målgrupp och i andra fall är handlingen ganska rå och brutal. Tamatis kultur och språk kräver mer i form av förklaringar som tar plats vilket gör att hans kapitel har ett annat flyt än Astrids, som lever i en värld som är väl känd för oss. Överlag blir därför boken ojämn på flera plan. Mixen av Norlins erfarenhet och Astridge kunskap om Nya Zeeland och Maorierna är ändå det som gör boken intressant.

En sista nackdel är också den romans, den lilla kärlekshistorien, som lagts till i handlingen som i stort sett är helt meningslös. Det får heller inte den plats den behöver utan blir istället för något kittlande och pirrigt ett störningsmoment med eftersmaken: kan inte barn bara få vara vänner någon gång. Tänker man sedan associationsmässigt till tvillingar så är romans inte det första jag tänker på, det gör istället hela grejen ganska obehaglig och incestuös.