Recension

: Om dumheten
Om dumheten Robert Musil
2015
Vesper
8/10

Mutter, ich bin dumm

Utgiven 2015
ISBN 9789197836432
Sidor 54
Orginaltitel Über die Dummheit
Översättare Henrik Sundberg
Först utgiven 1937

Om författaren

Robert Musil (1880-1942), österrikisk författare och kritiker. Till hans mest bekanta verk hör romanerna Den unge Törless förvillelser och den stora, delvis postumt utgivna Mannen utan egenskaper. Hans författarskap räknas i dag som ett av 1900-talets mest betydande.

Sök efter boken

OLLE ÅNGEST: Varför är världen full av idioter?
IDIOT: Vad menar du?

”Du är dum.” Det är, inte minst så här i sociala mediers och åsiktsmeritokratiers dagar, ett förvånansvärt användbart argument. ”Du heter Pigge Piggsvin och du är dum.” Sällan uttryckt exakt så, förstås, vi är ju inte på dagis längre, men skrapa lite så finns det där. ”Jag är väl korkad, antar jag, men jag fattar inte varför vi inte bara kan…” ”Det säger ju vanligt enkelt bondförnuft att…” ”Hur fan kan någon inbilla sig att…” ”Tro fan att SD går framåt när…” Underförstått: Det jag tycker är så uppenbart rätt att alla som inte håller med måste vara idioter, och det vill du ju inte vara, eller? Idioters motargument kan, praktiskt nog, avfärdas utan argument. Men vad är då denna generella, ospecificerade dumhet? Hur ser den ut? Vad beror den på och kan den botas?

Det kanske största problemet med att definiera dumhet, säger Robert Musil här, är att det säkraste sättet att bevisa sin egen dumhet är att påstå sig vara klok. (Eller som Tage Danielsson uttryckte det 30 år senare: ”Att säga att folk är dummare än man tror är dummare än man tror.”) Ändå ger sig Musil i den här essän – ursprungligen ett föredrag, hållet i Wien 11 mars 1937 – i kamp med just detta. Att försöka urskilja själva dumheten, inte förkroppsligad i en specifik person eller handling eller åsikt utan som företeelse. Av någon anledning verkar det ha varit viktigt för en tyskspråkig författare i mitten av 30-talet.

Vore dumheten inte förvillande lik framsteget, talangen, hoppet eller förbättringen, så skulle väl ingen vilja vara dum.

Om något är det just det där ordet ”vilja” han vill åt. Det handlar inte om den medfödda, ”oskyldiga” dumheten (tvärtom vill han nästan hylla den, naiviteten som vågar tänka nytt) utan den självvalda, det han kallar ”social imitation av andliga defekter”. För den uppstår ju ofta just i grupp, påeldad av starka män som inte nödvändigtvis har något emot intelligenta följare, bara de inte avviker från programmet. Det där som uppstår varje gång vi föredrar ett enkelt – rentav uppenbart felaktigt – svar på en fråga vi vet är mer komplicerad än så. Varje gång vi låter moralpaniken ta över, och sedan kallar dårskapet förnuft för att tysta vår känsla att det är fel. Varje gång vi hittar en grupp människor som… Men nu ska jag inte dra upp alla hypotetiska saker som kan ha hänt mellan 1937 och nu. Det vore dumt, fick jag veta sist jag gjorde det.

Precis som i 1400-sidiga mästerverket Mannen utan egenskaper låter sig inte Musil reduceras till enkla slutsatser, ens i en 40-sidors essä. Han är förordar anspråkslös men inte okritisk dialog om vad som faktiskt är betydelsefullt. Han vänder och vrider på sina ord och koncept, hittar nya frågor att ställa, vägrar låta någon paradox ligga stilla, och gör allt så lekfullt kåserande att det är som att hälla ett glas kallt friskt vatten i skallen. Det är den sortens lilla skrift en vill köpa till folk en tycker om, gömma lite här och där i deras hem så att de snubblar över den vid rätt tillfälle. Den gör inget stort väsen av sig, den bara drar lite försynt i en tråd tills väven skymtar. Mer än så kanske inte en kort skrift med 80 år på nacken ska göra.

Året efter att han höll det här någonstans ändå optimistiska föredraget gick Hitler in i Musils hemland Österrike, hans böcker förbjöds och han själv flydde till Schweiz där han fortsatte skriva på Mannen utan egenskaper som han, dumt nog, aldrig helt kunde avsluta. Det kanske fanns för mycket material. Tanken slår mig – och den kanske är dum – att dumheten på sätt och vis är ett syretillskott. Utan att ställa det som ser ut som dumma frågor kommer en aldrig någonstans, men när dumheten tror sig ha svaren, även på andras dumheter, fattar allt eld.

I tider då stor och rådig framåtanda skattas högt är det viktigt att också tänka på sådant som liknar den intill förväxling.

Björn Waller

Publicerad: 2015-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-25 15:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6169

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?