Hjärtat pumpar runt blodet i vår kropp och gör oss levande. Inte konstigt att vi hela tiden återkommer till det, och använder hjärtat som en metafor för kärleken, sorgen och smärtan. Ibland kan det dock kännas uttjatat, som att de olika skildringarna går på repeat och liknar varandra. Går det att skriva om hjärtat på nya sätt?

Bodil Malmstens första diktsamling på 22 år inleds med ett telefonsamtal. Ett Du har gått bort.

Min människa är död
Jag vill vara död

Vad som följer är en utförlig studie i vad hjärtat är. Inte bara en romantisk symbol utan något av kött och blod. En muskel som kan slå snabbare eller bli svagare. Plötsligt stanna. Förutom sin hjärtesorg har diktjaget också ett nedärvt hjärtfel och går till läkaren för att kontrollera det.

Tideräkningen hos alla arter
utgår från hjärtrytmen
säger hjärtkärldocenten

Vi använder hjärtat för att uttrycka våra känslor och vårt mående. Samtidigt kan hjärtat självt bli ansatt. Tänk om vi, när vi har sorg, skulle kunna lindra den genom att ”operera in små paraplyer / som fallskärmar omkring det”.

Detta är en dikt om kärleken och döden, mänsklighetens två existentiella ämnen. Samtidigt tillåts texten också vara lättsam och humoristisk, utan att på något sätt tappa tyngd och allvar. Som i skildringen av besöket hos en sorgecoach:

Vad det gör ont

Hur ont?
På en skala från ett till tio
Hur ont gör det?
Hur ont har du
nu?

Det är sorgecoachen i Ropsten
varje helgfri onsdag
för tusen kronor i timmen

Man tar 55:an till
ändhållplatsen
Ropsten

Mitt hjärta brister
Vad det gör ont

Bodil Malmsten säger själv att hon slutat skriva dikter, men att den här dikten krävde att hon skrev den. Hur högtravande ett sådant uttalande än kan låta märks det faktiskt på texten. Det känns att den varit viktig att skriva, och blir därför också det för mig som läsare. I en värld full av kärleksskildringar som alla verkar återskapa och gestalta samma sak blir en rad som ”Kärleken är att jag vill / att du finns till” totalt omvälvande och insiktsgivande. Här har Malmsten alltså lyckas göra det till synes omöjliga: att skriva något nytt om kärleken, smärtan och den där muskeln som håller oss vid liv.