För tre år sedan släppte Umberto Eco Begravningsplatsen i Prag, som han då sade skulle bli hans sista roman. Knappast så förvånande, han har ju trots allt varit folkpensionär sedan förra seklet och att värka ur sig intrikata tegelstensromaner med decennier av forskning bakom varje ord är ett hårt jobb. Kanske är det det som förklarar att Upplaga noll känns som inte bara den överlägset kortaste utan också plattaste roman han skrivit. Nästan så jag undrar om den egentligen är ett gammalt utkast som han halat upp ur skrivbordslådan och snabbt putsat till för att hålla förlaget glada på sin ålders höst. Men jag tror inte det; den är för tydligt en passning till nutiden.

Jag är ett Ecofan. Jag älskar de där förlästa, sprängfyllda romanerna där han kastar ut så många krokar och föreläsningsämnen att det inte spelar någon roll om man missar en referens eftersom det omedelbart kommer fem till. Mina förväntningar när han släpper en ny roman är alltså ganska höga, och på ytan borde det finnas så mycket att gilla här. Upplaga noll ser ju ut att ha en klassisk Eco-handling (om än kanske lite recyclad från Foucaults pendel). Vår namnlöse hjälte, en självbeskriven loser som i åratal jobbat som korrläsare och spökskrivare, blir i början av 90-talet anlitad som en medlem av redaktionen till en ny dagstidning kallad I morgon. Det han får veta, men ingen annan, är att I morgon aldrig kommer att ges ut. Dess ägare – en väldigt tunt förklädd Silvio Berlusconi – vill bara visa upp möjligheten till en tidning vars hela funktion är att smutskasta makthavare, fördumma debatten, Säga Det Som Alla Tänker, och undvika seriös journalistik till varje pris. Inga av de reportage redaktionen skriver ihop kommer alltså någonsin att ges ut, annat än mellan fyra väggar: ”Se här vad jag kunde skriva om dig om du inte…” Bara det att en av journalisterna börjar nysta i en tråd och upptäcker något helt otroligt: det verkar som om Mussolini fejkade sin död, och nu sitter någonstans i Sydamerika och förbereder sin comeback…

Så långt allt väl, även om en synopsis på en Eco-roman framvärkt av en kommitté nog inte vore alltför annorlunda. Att romanen kräver hyfsat goda kunskaper om italiensk 1900-talshistoria… äh, det är Eco vi pratar om, och jämfört med långa passager på latin och romanstrukturer uppbyggda på kabbalah är väl 20 minuter på wikipedia inget att klaga på. Men så är det detta att boken bara är drygt 200 sidor (och Brombergs har jobbat hårt med text- och sidstorlek för att få den dit, det italienska orginalet är 142). Inget fel med det i sig, jag har läst många böcker som får mycket gjort på mindre än så. Men ett slagskepp kan bara göra så mycket i en insjö; han ger sig helt enkelt inte utrymme att manövrera, och när boken tar slut känns det som om den precis kommit igång, som om handlingen knappt ens börjat veckla ut sig. Hans knivskarpa satir över hur sensationsjournalistiken utvecklats under de senaste 30 åren och hur det speglar samhällsutvecklingen är bokens stora behållning, men som helhet känns den ofta som en sammanfattning av en längre berättelse. Mycket av det han säger här sade han själv lika bra i essäsamlingen Kräftgång för några år sedan, som inte behövde kläs ut till roman för att fungera.

Det är synd, för när Eco här tacklar samtiden (från ett perspektiv på 25 år, men vi snackar om killen som skrev om Italiens 70-tal genom en berättelse som utspelar sig på 1300-talet, så han närmar sig) hittar han en massa små vinklar och vrår som jag gärna hade grävt ner mig i. Det är ju populärt numer att väcka upp gamla diktatorer – se bara på Timur Vermes Han är tillbaka från häromåret, eller beskrivningarna av ett Stalinland i Sorokins Tellurien – och parallellen mellan ett sensationaliserande och fördummande av samhällsdebatten och en återuppstånden snällfascism hade förtjänat ett mer passionerat inlägg av den gamle humanisten, något bättre än att återges som en enda lång monolog av en ganska platt romankaraktär.

Jag funderar lite grann på detta med Eco och konspirationsteorier. När han var på besök i Stockholm för en del år sedan fick han frågan om han såg Dan Brown som sin litterära arvtagare; hans svar var att han själv gärna skriver om konspirationer som företeelse, hur de fungerar, medan Brown tar dem på allvar och själv blir en konspirationsteoretiker. Hur ska en sådan författare egentligen tackla detta att hans land under decennier faktiskt styrdes av en man som baserade sin makt på att äga medierna? Kan man varna för konspirationsgalningar och konspirationer i samma andetag? Självklart borde man kunna det. Kanske är det hans poäng: med en journalistik som aldrig tänker längre än till nästa klatschrubrik, som abdikerar varje försök till djupare analys, är det så här romanerna blir. Då blir till och med konspirationsteorierna bara clickbait för att locka läsarna till det som faktiskt behöver sägas.