Huvudpersonen i den här boken har en alldeles egen moster: Sussirull. Varje lördag träffas de och leker, busar och äter geleråttor, och huvudpersonen, tillika jagberättare, vill aldrig att Sussirull ska åka hem. Men en lördag kommer hon inte överhuvudtaget. Hon ska träffa någon som heter Tomas istället. Och känslorna då går att sammanfatta i ett enda ord, med versaler: JAHA!?

Emma Virke har skrivit en bok med en rak historia, centrerad kring huvudpersonens känslor och upplevelser av att helt plötsligt inte kunna räkna med att ha Sussirull för sig själv som hon är van vid. Det där att människor man känner har ett annat liv och andra vänner som man själv inte känner till är något som går att relatera till även som vuxen. Är jag inte den enda som hon vill vara med? Kan de två verkligen ha lika roligt ihop som vi? Här handlar det om ett ganska litet barn (åldern är obestämd), men det finns ju verkligen beröringspunkter även till kompisskap mellan jämnåriga i många olika åldrar.

Här handlar det om ett barn och en vuxen, och Sussirull lyckas till sist med att få huvudpersonen att acceptera Tomas, till och med träffa honom, och kanske upptäcka att även han kan bli en person som kan vara viktig i hennes liv. Min Sussirull är ingen bok som använder sig av de största orden eller åthävorna, men den har en fin tonträff i sin raka text, och de färgglada, uttrycksfulla bilderna harmonierar fint med texten.

En detalj som illustratören Ida Björs verkligen lyckas med är blickarna. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket hos personerna är överlag betonat framför miljöerna, och förmedlar också med små medel precis hur personerna ställer sig till olika situationer. Men just blickarna är särskilt lyckade. I några scener är ansikten på upp till fyra personer samtidigt inzoomade, och då förmedlar blickarnas riktningar och möten en berättelse så utförlig att de nästan inte skulle behöva textens hjälp.