”Ett önskat barn kommer till världen, fött under kärleksträdet.” Så inleds Det växer ett träd i Mostamägg, men det är inte i första hand sådana barn Britt Karin Larsens roman handlar om.

Ett annat barn kommer till världen, fött under ensamhetsträdet, för det var inte önskat, det skulle aldrig ha fötts, och när det skriker, måste det få något i munnen: en vårta, ett finger, en tygbit doppad i brännvin, så tiger det, så hörs åter bara suset i trädkronorna och modern kan ta det i sina armar och söka sig dit träden växer tätare och skuggorna ger bättre skydd. Där marken är mjuk gräver hon sig ett hem. Ett hem för två människokroppar, den ena ännu liten, det behöver inte vara stort, och i trakter där det är sparsamt med hjärterum har jordvärmen räddat liv.

Det är en snål värld de lever i, Larsens karaktärer i finnskogarna på gränsen mellan Sverige och Norge någon gång för över hundra år sedan. Snål på resurser, på mat och värme, men också på tolerans, på medmänsklig värme. Den finns där, det gör den ju, men bara just i gränstrakterna, i periferin. Räcker aldrig riktigt till, inte till alla.

Inte för kvinnan i skogen som fött ännu ett barn utanför äktenskapet, inte för mannen hon så småningom söker sig till – en svårtillgänglig man, en god man, en man med mörk botten, som folk skyr, som folk berättar hemska historier om – inte för andra kvinnor och barn som överges. Inte ens för prästen som fått tjänst i denna gränsbygd dit hans hustru vägrat att följa honom, där han anar att kristendomen långt ifrån skuffat undan folktrons alla väsen, det mörker som ständigt verkar lura strax i ögonvrån.

Det växer ett träd i Mostamägg har nästintill ett folksageaktigt skimmer över sig, men då pratar vi naturligtvis inte något tillrättalagt Disneyartat, utan de ursprungliga, ofta brutala folksagorna. De där blodet flyter och det lyckliga slutet är långt ifrån obligatoriskt.

Någonstans blir det nästan väl melodramatiskt, för det vardagliga livet är ju alldeles tillräckligt skoningslöst, tillräckligt på liv och död. Larsen lyckas ändå fånga även de gnistrande ögonblicken av skönhet och värme och kanske till och med kärlek, av trädens magi och av människors storhet likaväl som deras litenhet.

Det är en värld där också den ödsliga bygden, de stora vidderna, kan vara trånga, instängda, där svaghet är utsatthet och utsatthet svaghet, men där samtidigt gränslandet, skogen, kan erbjuda skydd. Kanske till och med en chans till ett annat slags liv? Vad vågar den som blivit utstött hoppas på?

Det växer ett träd i Mostamägg är en historisk roman bortom exakta årtal eller kända historiska figurer, om dem som aldrig funnits på papper eller lämnat mycket få spår efter sig. Om dem som aldrig fått sina namn ens i kyrkböckerna – åtminstone inte sina riktiga, finska namn. Om dem som aldrig riktigt lyckats, aldrig riktigt räknats, men som ändå hoppas. För det gör ju människor. Har gjort i alla tider.