Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag plockar upp Kristina Sandbergs Att föda ett barn precis efter Lena Lennerheds Sex i folkhemmet, om synen på sexualitet och reproduktiva rättigheter på 1930-talet. Egentligen läser jag Sandbergs trilogi inför Augustprisutdelningen, inte till vårt sextema, men den passar ju alldeles för klockrent in för att inte ta med.

Att föda ett barn utspelar sig också på 1930-talet, under det sista året innan kriget, och huvudpersonen Majs liv har på sätt och vis ganska lite med experterna och aktivisterna på det tidiga RFSU att göra. Ganska lite och samtidigt allt, naturligtvis.

För Maj är bara 20 år när hon tvingas inse att hon är med barn, och inte ens med han den där hon älskar, han som lämnat henne, utan med en tillfällig förbindelse som hon egentligen inte alls bryr sig om. Men Tomas, den blivande pappan, den främmande äldre och frånskilde mannen, vill göra rätt för sig. Han tycker att de ska gifta sig. Maj vill ju inte ha vare sig honom eller barnet, men vet inte hur man blir av med det. Olagligt är det ju, och inga kontakter har hon heller.

Någon har påpekat att nu för tiden skaffar man barn, men tidigare fick man barn eller blev med barn. Blev på det viset. Blev gift. Blev tvungen att gifta sig. Smusslade med bröllopsdatum – jo, sådant finns i mitt släktträd också – ett barn fött första september och bröllopet samma år märkligt ospecificerat – inte var det i själva verket första januari ..?

Just så inleds Att föda ett barn, med ett slags litet förord, en epilog. Ett samtal med en äldre kvinna, en aning eller kanske bara en oskyldig fråga: varför finns det inget bröllopskort?

Får Maj något bröllopskort? Inte det hon hade velat ha i alla fall. Inte med den magen, inte med brudklänning i grått; vitt får man ju inte ha när man är på det viset. Det finns inte mycket som är oskyldigt med kvinnolivet, inte mycket valfrihet men sådana oerhörda konsekvenser för någon som bara är 20 och knappt ens börjat smaka på vuxenlivet. Ett enda litet misstag, en liten svaghet, längtan eller bara brist på motstånd, och rätt vad det är så sitter hon där, i den främmande lägenheten med den främmande maken, med ogillande svärmor i våningen under och hela stora släkten där hon inte kan begripa de oskrivna reglerna, vem hon borde vara.

Det är en ganska kärv huvudperson Kristina Sandberg skapat i Maj, en vars skam och ängslan och tilltagande bitterhet tränger sig på läsaren i ändlösa tirader. Att föda ett barn är skriven närmast i en stream of consciousness med handling, tankar, repliker och fantasier i ett enda flöde. Det är drabbande. Maj blir liksom en påträngande äldre släkting vars bakande och städdille uppriktigt sagt går en på nerverna, men tvingar en att samtidigt förstå varför.

Det är rörande, omtumlande, skickligt gestaltat. Sandberg väver ett starkt band mellan Maj och sin läsare, ett band som åtminstone inte jag kommer att lyckas bryta i en handvändning. Genom gestaltningen, stilen, stängs vi liksom in tillsammans, jag och Maj, instängda i den uppsvällda kroppen, den främmande lägenheten, i livet som inte blev som det skulle.