Frankrike 1851. Louis Napoléon Bonaparte (Napoleon III) har just genomfört en statskupp. Ett uppror startar i de södra delarna av landet, republiken störtas och folket i Provence håller andan inför repressionen som de anar ska komma från kejsarens håll.

I en liten provencalsk by, dold i dimma på kanten av ett berg, finns sjuttonåriga Violette Ailhaud. Nyförälskad och ”redo att fyllas med barn” förför hon sin trolovade Martin i hans fars lada: ”Han luktade vin, men jag tyckte om smaken av denne man som jag var fast besluten att erövra”.

Bara en kort tid senare hör Violette Ailhaud ljudet av sin älskades död. Skott ekar i dalen nedanför skogen där byn ligger. Kejsarens trupper har anlänt och fört med sig byns samtliga män, varav några avrättas direkt och resten deporteras till Algeriet.

Byn lämnas i en skärva av saknad. Bara de åkerbrukande kvinnorna blir kvar. Eftersom de fruktar fler angrepp från de kejserliga trupperna, inleder kvinnorna en militär träning. Allt eftersom månaderna och åren i männens frånvaro passerar, ingår de också en överenskommelse. Näste man som kommer till byn – för en dag måste han komma – ska bli deras gemensamma älskare, deras såningsman.

Violette Ailhauds historia präglas av erotisk intensitet, frustration och undertryckt sorg. Trots sitt knappa sidantal rymmer den ett helt kollektivs gemnensamma förluster och längtan, samtidigt som den gör nedslag i enskilda erotiska sekvenser, där Ailhaud åstadkommer en oerhörd närvaro. Genom den unga Violettes perspektiv erfar vi den tomhet hon känner efter Martins bortgång, liksom tomheten inför framtiden; en sorg över den familj hon kanske aldrig kommer att kunna bilda.

Mitt hjärta och min kropp är tomma. Hjärtat sörjer mannen som försvann. Kroppen sörjer mannen som inte kommer. I två år har jag skrikit i protest för att jag, en ung kvinna, blev berövad min trolovade just när tiden var inne för mig att bli hustru och mor. I två år har jag gått havande med smärta i stället för med barn.

När han så till sist dyker upp, en kringvandrande hovslagare, är tanken att han ska nyttjas för sin säds skull. Med kärlek har ingen räknat.

Det blir dock aldrig någon svärmerinovell av Såningsmannen. Ailhaud bygger sitt berättande kring kvinnornas kamp och drift att forma en framtid, trots den sorg och rädsla de bär på. Hela tiden anas sviterna efter statskuppen i bakgrunden. Det faktum att byborna inte vet hur många som har överlevt runt omkring – finns det några människor kvar alls? – ger historien skärpa. Ailhauds poetiska uppriktighet lyser genom hela skildringen. Som om textens sinnliga utgångspunkt hade öppnat för erotiska förnimmelser även inför sådant som annars upplevs som kallt och okroppsligt. Ett exempel är när hon beskriver sin relation till vapen:

Första gången jag sköt hade varit en uppenbarelse. Rekylen kastade mig på rygg. Den våldsamma explosionen ingav mig rysningar av välbehag.

Såningsmannen är inte bara en berättelse om sexuell längtan och längtan efter barn. Den är också en berättelse om överlevnad, handlingskraft och framtidstro.