Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är Marika King håller på med. Vad är det som gör att jag fastnar? Språket flyter, historien är intressant, ja. Men det är något mer också, något med hennes sätt att gestalta olika miljöer så att man känner igen sig oavsett om man varit där eller inte. Kanske är det det. Hennes dialoger, rappheten i dem. Ja, det kan det också mycket väl vara.

Projekt längtan är en roman om prestationsprinsessan Lisa som efter tre månaders sjukskrivning för utbrändhet kastar sig tillbaka in i rollen som konsult på den prestigefyllda konsultbyrån mitt i Stockholm. Det första uppdraget går lysande och hennes karriärmöjligheter vet nu inga gränser. Samtidigt är det något som skaver, en längtan efter något annat och en önskan om ett mer meningsfullt arbete. Sin vana trogen försöker Lisa lösa problemet genom att göra avancerade kalkyler över sina livsval, och hon sätter sitt hopp till Excelarket. Lisas sökande leder henne slutligen till ett volontärjobb i Ghana. Hon kastar sig över arbetsuppgifterna och njuter av sitt nya liv, ända tills hon inser hur svårt det är att hjälpa till i biståndsvärlden.

Jag sträckte mig efter min cappuccino och fokuserade på datorskärmen. Excelarket var stort nu, nittio rader och sex kolumner. Jag hade börjat kartläggningen i Ludvika och efter en dryg veckas intensivt googlande hade jag inte bara fått en begynnande musarm, jag hade också börjat få koll. Det fanns i princip inga organisationer som jobbade med affärsutveckling, trots allt snack om entreprenörskap och hjälp till självhjälp. De stora organisationerna verkade mest satsa på hälsa och sjukvård, utbildning och miljö, och det var förstås inget fel med det. Jag förstod bara inte riktigt var de fattiga länderna skulle få pengarna ifrån om de inte hade några företag?

Jag vänder blad lika snabbt i den för mig hemtama miljöskildringen av Vasastan i Stockholm som när författaren skildrar ett Afrika jag aldrig besökt. Relationerna som uppstår mellan karaktärerna är intressanta på båda sidor av ekvatorn och jag hejar i och för sig på fel person genom hela historien men det gör inte så mycket. Den där gänglige ska det nog gå bra för, ändå. Jag tycker mycket om den ofta ganska detaljerade beskrivningen av biståndsarbetet; det känns att författaren har varit där såklart, men det är ändå inte för mycket, det är på intet sätt något försök till briljering eller överdrivet informativt.

Att kategorisera den här boken är kanske lite knepigt. Det är ingen ren feelgood, absolut ingen superdramatisk historia men heller inte alls något helt lagom. Det är en väldigt välskriven roman, helt enkelt. Och om King slutar envisas med att avbryta varje gång det där sexet ska till, kan det nog bli en tio-poängare nästa gång.