Den handlar om Sydafrika, Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det. Om och om igen läser jag det i olika recensioner. Sydafrika. Och det gör den naturligtvis, men den första novellen i samlingen utspelar sig faktiskt inte där, och jag tänker att det finns en poäng i det.

I inledningsnovellen ”Dimma” lever och arbetar Gary i USA när han mitt i natten väcks av ett telefonsamtal hemifrån Sydafrika. Hans föräldrahem har fått våldsam påhälsning av rånare. Hans pappa är skjuten och opereras. Men också i den sunkiga stadsdel där Gary befinner sig härskar våldet, klassklyftorna, misstron. Våld föder våld.

Det går inte att jämföra, hävdar Gary. ”Ta den värsta amerikanska gangstern och jag lovar dig att minsta afrikanska småbuse skulle skrämma skiten ur honom!” Det är precis som med dimman hans amerikanska kollegor varnar honom för. Då har de inte sett den sydafrikanska dimman, fnyser Gary. ”Som om det här skulle vara dimma.”

Foster arbetar ofta med två plan på det sättet – med på en gång skitig realism och tydliga symboler. Suggestivt blir det inte minst i novellen ”Semester vid kusten” (tidigare publicerad i tidskriften Granta), där aporna som gör ständiga räder i jakt på turisternas kvarglömda läckerbitar blir ytterligare en påfrestning på huvudpersonens äktenskap. Hennes man har varit otrogen, tycks notoriskt opålitlig. Något djuriskt tränger sig på, hotar hela tiden lugnet och ordningen på det som är tänkt av vara en helande, idyllisk familjesemester.

Någon gång blir det en smula övertydligt, men överlag är Man måste inte alltid tala om det en imponerande stilsäker och angelägen debut. Foster rör sig mellan olika miljöer med en sådan lätthet att det ibland för tankarna till Nam Les fantastiska novellsamling Båten. Huvudpersonerna är gamla, unga, fattiga, välbeställda, friska, sjuka, svarta eller vita eller något oroande däremellan som aldrig fått plats i apartheidregimens definitioner.

Sydafrikas problem slutar inte med avskaffandet av apartheid. För personerna i Man måste inte alltid tala om det är apartheid det ofrånkomliga arvet, men ojämlikheten är långt ifrån avskaffad. Grymheten lurar hela tiden runt hörnet, så nära inpå att man ofta läser med en klump i magen. Den maktlöse tycks alltid kunna hitta någon än mer maktlös att utnyttja, och också välgörenhet bedrivs själviskt och okänsligt.

Det sista gäller inte minst i ”Det afrikanska namnet”, den berättelse som kanske allra mest biter sig fast i mig. Där lever ett hembiträde ett svalt och välordnat liv i sina arbetsgivares inhägnade övre medelklassområde i veckorna, för att till helgen resa hem till kåkstaden och sin otacksamma, aidssjuka man. När han akut blir sämre visar arbetsgivarnas välvillighet inga gränser. Mannen flyttas hem till arbetsgivarna så att hembiträdet – om vilken vi bara får veta att hon lämnar sitt afrikanska namn i vaktkuren vid områdesgränsen och föredrar sitt kristna på arbetet – ska kunna vårda maken utan att de för den sakens skull ska behöva avvara henne.

När de båda världar hon så nogsamt hållit isär i expressfart kolliderar visar sig den oändliga välviljan naturligtvis ha alldeles oöverstigliga gränser – liksom muren det nygifta paret i en annan novell låter uppföra för att skydda sig och sitt nya hem.

Problemet med murar är ju att de sällan fungerar bara i en riktning. Hur tjocka och höga de än är, är gränsen tunnare mellan att stänga ute och att stänga inne.