Recension

: Orkanen
Orkanen Laurent Gaudé
2013
Bazar
3/10

Apokalyptisk alligatorsoppa

Utgiven 2013
ISBN 9789170283390
Sidor 160
Orginaltitel Ouragan
Översättare Ulla Danielsson och Ingrid Pleyber
Först utgiven 2010

Om författaren

Laurent Gaudé föddes 1972 i Paris, där han fortfarande är bosatt. Han skriver förutom prosa dramatik och har också disputerat på en avhandling om samtida teater. För romanen Familjen Scorta (på svenska 2006) fick han 2004 det prestigefyllda Goncourt-priset.

Sök efter boken

Ibland när man ska skriva en recension så surfar man runt och läser andras recensioner och nästan misströstar: ”Herregud, tänker alla nästan samma sak som jag gör? Finns det egentligen någonting kvar att säga?”

Andra gånger när man ska skriva en recension så surfar man runt och läser andras recensioner och nästan misströstar: ”Herregud, är det ingen som tänker som jag gör? Vad i hela friden är det jag inte fattar som alla andra verkar fatta?”

När det gäller Laurent Gaudés Orkanen är det den sistnämnda situationen jag befinner mig i. Överallt läser jag om hur fint språk han har, vilket angeläget ämne han skriver om, hur skickligt han hanterar det formmässigt. Och jag är ledsen, men jag fattar ingenting.

Orkanen utspelar sig i och omkring New Orleans precis när staden 2005 drabbas av orkanen Katrina. I korta avsnitt, sällan längre än någon sida åt gången, följer vi en rad personer som blir kvar – eller i ett fall återvänder – när stadens befolkning evakueras. Växlingarna är snabba, som om författaren redan har ett filmkontrakt i åtanke. Karaktärerna är mestadels fattiga svarta, sådana som saknar resurser att ta sig därifrån, initiativkraft eller faktiskt vilja att lämna staden.

Den som framför allt präglar berättelsen, som får inleda och avsluta den, är en gammal motvalskärring. Hennes textavsnitt börjar allt som oftast formelartat: ”Jag, Josephine Linc. Steelson, negress sedan nästan hundra år tillbaka, öppnade fönstret i morse” och så vidare. Josephine har en särskild känsla för stormen, för träsket utanför staden som hotar att spränga fördämningarna och inte minst för alla orättvisor och skymfer som någonsin drabbat den svarta rasen (nej, det är kanske inte modern svenska att prata om ”ras”, men det här är trots allt en karaktär som använder ”neger” lika frekvent som smurfarna använder ”smurf”). Det hade kunnat ligga något ytterst rimligt i det, det där att vårda sina oförätter, men istället får alltsammans en lätt exotiserande bismak. Det vilar något övernaturligt över tanten som förstärks språkligt när hennes jag-berättelse på några ställen flyter ihop med andras tredjepersonsperspektiv och gör henne liksom upphöjd, transcendent. Allvetande.

Jag vill inte vara en sådan som tycker att en framgångsrik, vit, medelålders fransman inte kan få skriva om en hundraårig, fattig, svart amerikanska. Författare måste ju få skriva om precis vad de känner för och empati med människor som inte är precis som vi är en grundförutsättning och grundpoäng med skönlitteraturen. Jag tycker bara inte att just han gör just det här särskilt bra.

De gånger jag alls reagerar på språket är det i lätt irritation över att Canal Street heter ”Canal Street” i en mening och ”Kanalgatan” i nästa, eller att han faktiskt trycker in ”varthän” i vardaglig dialog flera gånger (om man i någon mån kan skylla på översättarna har jag tyvärr ingen aning om). Och vad gäller det angelägna ämnet så, jo, jag blev ju nyfiken på den här romanen just för att den handlar om New Orleans under Katrina, men saken är den att jag inte alls är säker på att det är New Orleans under Katrina som Gaudé egentligen skriver om.

Det utger sig för att vara det, javisst. Men att det finns något övernaturligt över alltsammans har jag redan varit inne på. Det här är inte en katastrof framkallad till lika delar av naturens makter som av mänskligt övermod och dålig och fördomsfull styrning. Det här är något apokalyptiskt, bibliskt. Eller något kitschigare ändå. Voodoo-bibliskt.

Alligatorer krälar in i staden i massor, krälar på varandra, anfaller. Människor blir galna, drivna från sina sinnen. Präster börjar ränna omkring med slaktarknivar och planera barnamord. Kriminella gäng skjuter mot räddningshelikoptrarna och hotar att plundra, våldta och mörda alla som kommer i deras väg. Det meningslösa våldet briserar.

Det är med andra ord alla fördomar om vad som hände i New Orleans 2005 som man kan komma på. De mest uppblåsta, fördomsfulla mediebilderna som kablades ut snabbare än någon kollade fakta – and then some. (David Jonstad har skrivit intressant om det där i sin bok Kollaps.) Det som är verkligt – fångar som lämnades inlåsta och oövervakade medan vattnet började strömma in, alla fattiga som bara lämnades åt sitt öde i katastrofen – försvinner under träskdyngan av vanvett, av allas krig mot alla, det brutala urtillståndet.

Jo, det finns en liten kärlekshistoria som berör mig, en relation mellan mor och barn som är rätt intressant, men allra mest undrar jag bara hur i hela friden författaren tänkte. Varför lånade han över huvud taget just New Orleans till sin sliskiga apokalyps? För att det är ett starkt varumärke?

Nej, glöm Orkanen. Se teveserien Treme istället. Det är en skildring av New Orleans och Katrina med betydligt fler nyanser.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-01-27 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-26 11:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5541

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?