Mellan rött och svart är den tredje boken i den omtalade och hyllade serien om de tre bröderna Lauritzen och deras familjer under ”det stora århundrandet”. Romanen utspelar sig under mellankrigstiden 1918–1939. De yngre bröderna Oscar och Sverre befinner sig i Berlin medan äldsta brodern Lauritz lever med sin familj i Saltsjöbaden i Stockholm.

Romanen inleds genom ett medryckande porträtt av Harald; Lauritz son. Det är vår, ett drygt halvår innan första världskrigets slut, och Harald leker att han är sin tyske hjälte Manfred Baron von Richthofen; jaktpiloten strider mot engelsmännen. När krigsleken är avklarad ägnar Harald sig åt att fånga fiskyngel. Han lyckas fiska upp tre stycken och lägga dem i en glasburk. När han inser att fiskarna inte kommer att klara sig i burken finns det bara en sak att göra: spola ned dem i toaletten och hoppas att de klarar sig bättre i Hotellviken där avloppet mynnar. Genom den korta historien om fiskarna och pojkens omtanke om dem visar Guillou upp sin fenomenala förmåga att gestalta barnets världsbild samtidigt som han målar upp en detaljerad öppningsscen för romanen på ett nära och sinnesstarkt vis genom pojkens ögon.

Den målande inledningen till trots är detta inte en karaktärsdriven roman. Den drivs istället framåt av verkliga historiska hållpunkter vilka läsaren förmodligen känner till i stora drag. Det är ett medvetet val av Guillou då han undviker att gå på djupet av karaktärerna härefter, en avsiktlig stilistik som gör karaktärerna distanserade från läsaren. Dessutom beskriver Guillou inte den lilla människans kamp, tvärtemot: han beskriver de välbärgades historia.

Fördelarna med att välja överklassen som utgångspunkt är att karaktärerna har ekonomi (och affärsmässiga anledningar) att röra sig fritt över spelplanen och – liksom en fiktiv hundraåring som smiter ut genom ett fönster – träffa en mängd av de verkliga människor som gjorde avtryck under 1930-talets Europa. Släkten Lauritzen träffar såväl Bertolt Brecht, Hermann Göring som Virginia Woolf och norska kronprinsen. Det är inte endast politiker eller människor med direkt koppling till andra världskriget som nämns vid namn: allt från norska OS-simmare till Banankungen Folke Andersson omnämns, i förbifarten utan att det har med intrigen att göra. Även detaljer ur kultur, arkitektur och till och med vilket vinporslin som används räknas upp. Det blir tillslut ett slags frosseri i tidsandan, ett slags historikerns ”pornografi”. Det är inte negativt, det ger en helhetsbild och uppmuntrar till ett vidare intresse hos läsaren.

Som välbeställd överklass undkommer familjen Lauritzen någorlunda lätt de flesta missöden som annars brukar karaktärisera mellankrigsbeskrivningar. Vanliga människor faller offer för nazismen, men detta pågår endast i periferin i romanen. Dessutom väljer rollfigurerna ofta att blunda för det som försiggår. Harald behåller som ung vuxen sin idoldyrkan för krigets symboler och ser det militära snarare som en karriärmöjlighet och ett äventyr. Personernas handlingar beskrivs inte med särskild anledning av att vi ska förstå eller känna med dem. Harald spolar till exempel lika enkelt ned fiskynglen i toaletten som han spolar rent en blodig mur i Berlin. Den blodiga muren är inget mer än ett praktiskt problem, och dess nedsölning inget annat än en order verkställd av Harald själv. Oron i samhället verkar mest vara en olägenhet som sätter käppar i hjulet för den övriga familjens affärsverksamheter – något man måste undvika att komma för nära, undvika att ha för starka åsikter om eller att ta ställning för eller emot. Något som man istället ska vänta ut på lagom avstånd. En påklistrad neutral hållning som kan känns välbekant.

Guillou upprepar inte det som många andra redan gjort då det gäller romaner som utspelas i samma tid. Han vill inte skildra människorna i skottelden, inte heller tränga in i hjärnan på dem som håller i gevären. Han beskriver istället dem som står bredvid och ser på, liksom vi läsare i efterkrigstid gör.

Romanen visar inte en svartvit bild av perioden. Ingen människa är mer ignorant än hon tillåter sig vara. Skygglapparna åker på först när vi upptäcker att det finns någonting att skygga inför. Kanske är vi lika naiva inför de vindar som blåser idag, säkert underskattar även vi vår samtid. Sammanfattningsvis ger Mellan rött och svart en annorlunda helhetsbild av mellankrigstiden som skapar fler frågor vilket – som välkänt – är mycket bättre än att servera svar.