Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 911301076x |
Sidor | 366 |
När jag först kastar mina blickar på Goulds bok om fiskar tror jag instinktivt att den kommer handla om färgglada fiskar i en vacker undervattensvärld. Eftersom jag gillar fiskar tog förväntningarna överhand. Men romanen är ett gytter av historier och inte en redogörelse för fiskarter. Den består av tolv kapitel som tar fart utifrån olika fiskar målade av straffången William Beulow Gould under början av 1800-talet. Gould börjar måla porträtt av fångväktare och barägare efter att blivit deporterad till van Diemens Land, i dag Tasmanien. Slutligen, efter några flyktförsök, hamnar han på tasmanska Sarah Island där han blir dömd att avtjäna sitt straff för falsk identitet och fräckhet, sammanlagt 21 års strafftid.
Gould lämnar inte bara kvar en bok med illustrerade fiskar åt framtiden. Utan även en privat bok med minnesanteckningar över en värld utan regler, en värld dikterad av maktens vansinne, en värld i vilken Gould kastas runt som en gammal sladdrig fisk. En fiktiv bok som den halvkriminella Sid Hammet över hundra år senare finner. Mellan tidvattnet som nästan dränker Gould i sin cell skriver han boken med vad som finns till hands: blod, avföring eller bläckfisksbläck, med en bit fiskben. Ur den boken berättar Hammet om Gould och hans fiskar.
Goulds bok om fiskar är en kaotisk läsupplevelse som studsar fram och tillbaks. Du hittar inte en enda rak linje och inte heller någon vilostund. Reflektioner och historier från Goulds liv på Sarah Island varvas med demonliknande stinkande karaktärer som stormar upp och går under på ön. Goulds konstnärliga ådra blir snabbt utnyttjad av fångkolonins tjänstemän och väktare. Den syfilitiska och guldmaskprydda Kommendanten vill att Gould smyckar de ståtliga byggnaderna, som uppförs i den nya nationens namn, med porträtt av densamme. Den fete Lempriere eller Doktorn, som tjänar vetenskapen och som trånar efter ett medlemskap i Royal Society, en vetenskaplig klubb hemma i England, tvekar inte heller att använda sig av Gould. Och så börjar klassificeringen och illustrationerna av fiskarna. Fiskarna, som Gould först avskyr, utvecklas så småningom till en vänskap och tröst när han dagligen blir mörbultad i sin klaustrofobiska cell av väktaren Pobjoy.
Det finns som sagt inte någon direkt början och inte heller ett tydligt slut i Goulds bok om fiskar. Den tar sitt avstamp i historien, men inte den vedertagna och allmängiltiga historien om kolonisatörerna framfart i den nya världen. Den levererar inte en historia som läsaren tryggt och välmående kan sätta sig i fåtöljen och avnjuta. Parallellerna med dagens västerländska moderna samhälle och frosseri på historia/historier à la Jan Guillous Arn som ska bära upp vår kulturella identitet, är lätt att läsa fram mellan raderna. Flanagan vill slå sin läsare lätt på fingrarna och få henne att öppna ögonen: vi lever alla isolerade, som fångar, i vår egen historia och kulturella identitet likt invånarna på Sarah Island. Den gamla goda devisen: segrarna skriver historien, får sig en törn.
Gould snåriga minnesanteckningar, sanna eller inte, river hur som helst tag i mina näthinnor.
Publicerad: 2004-04-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 20:54
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).