I samband med att antologin Skitliv släpptes i slutet av förra året följde en rad inlägg om det osäkra arbetslivet i olika medier. Det var personliga inlägg, berättelser om arbetsliv som i mångt och mycket liknar de i boken. Skulle jag berätta min egen historia, om mitt eget osäkra arbetsliv, hade den förmodligen inte heller blivit mycket annorlunda.

Vi är många som lever eller har levt det liv som beskrivs i Skitliv. Jag känner få i min generation som inte vet vad det innebär att ställa sig i den hopplösa kön hos arbetsförmedlingen, att ständigt undra hur hög lönen blir i slutet av månaden, att jaga timmar, vänta på sms, att ständigt vara utbytbar eller att aldrig kunna ta semester. Det är många fler än de röster som ryms i boken. Åtskilliga är de som inte hörs alls.

Därför är det på många sätt en fördel att Skitliv till stor del består av journalistiskt intervjumaterial. Den som har getts makten att ha en offentlig röst bör också ibland se till att överlåta den rösten åt andra. Innanför pärmarna till antologin finns många fler än de journalist- och artistnamn som presenteras som bokens medverkande. Här är säljaren Richard, lagerarbetarna My och Erik, Odeta som driver ett städföretag, Terése som är utbildad socionom men jobbar på ICA, Guilia och Joan som berättar om finanskrisens Italien och Spanien.

En annan person som läsaren möter i Skitliv är papperslöse Beso från Georgien. Han är helt beroende av sin flickväns städlön för att kunna köpa mediciner mot den livshotande njursjukdom han drabbats av sen han kom till Sverige. Om många av de andra i Skitliv befinner sig strax utanför den eftertraktade trygghet som fast jobb, bostad och del i ett välfärdssamhälle innebär, tycks Beso vara milsvidder från den.

Det blir tydligt när jag läser Skitliv hur stor spännvidden är mellan de människor som berörs av den samhälleliga otryggheten. Ekonomiprofessor Guy Standing, vars teorier dyker upp i Katrine Kielos text i boken, menar att det rör sig om nya klassförhållanden. Han använder begreppet prekariat som term för den nya samhällsklassen. ”Termen är ett försök att beskriva den nya osäkerheten i blivande.”, skriver Kielos. Standing anser att arbetarklassen i konventionell mening är död och utbytt mot ett komplext system där det så kallade prekariatet är en del. I denna samhällsklass ryms såväl den traditionella arbetarklassen som förlorat sina jobb, som de som alltid levt med otrygga anställningar, liksom de som utbildat sig men ändå inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Prekariatsbegreppet har dock kritiserats från olika håll, bland annat för att det anses för brett. Kritikerna menar att den utbildade, behovsanställda medelklassen har få gemensamma intressen med exempelvis svartarbetande migranter.

Skitliv innehåller också personliga texter berättade utifrån skribenternas egna perspektiv. En sådan text är Torrun Carrfors berättelse om sitt arbete som sjuksköterska. Det är en av bokens inledande texter, och den första texten som ger mig en gråtklump i halsen som inte vill ge med sig. Carrfors skriver:

Jag tänker på mig själv och på hur min egen yrkeskarriär har sett ut hittills. Jag har aldrig stannat mer än ett år på samma arbetsplats. Hittills har jag alltid bytt när vinter går mot vår. Jag säger högt att jag är en rastlös själ. Att jag ständigt söker nya utmaningar. Jagar vidare, mot grönare vårdgräs. Men jag tror att det inte räcker som förklaring. Jag har stannat i relationer, i andra projekt, på utbildningar, i städer längre än så. Jag är ett barn av min tid. Jag har fortfarande aldrig haft en fast tjänst.

Jag är där med Carrfors i texten när hon en kväll börjar leta efter nytt jobb, eftersom ”det måste göras innan sommarsemestrarna och innan syren står i full blom”.

Allt blir kännbart. Våren som håller på att bryta ut utanför. Löften om något varmare, om semesterdagar, gör sig påminda. Det andas genom väggarna på arbetsplatsen. Samtidigt denna tyngd av att ännu en gång behöva söka sig vidare. Den ovissa framtiden. En höst som fortfarande är blank i almanackan.

Det är flera av de mer personligt hållna texterna som så väl gestaltar den där glidande känslan som jag tror att Skitliv vill förmedla. De kompletterar också den ibland torra och upprepande journalistprosan och skapar, tillsammans med lyrik från till exempel Daniel Boyacioglu, dynamik i boken.

Ord som trygghet och flexibilitet återkommer i antologin. På gott och ont, måste väl sägas. På ett sätt vattnas de ur, men samtidigt visar repetitionen hur centrala dessa begrepp är i det moderna livet och arbetslivet. De har blivit en nödvändig upprepning.