Carl Jonas Love Almqvist är väl tyvärr en av de där äldre klassikerna som sakta men säkert håller på att förpassas till historiens skräpkammare. Snart kommer han förmodligen att vara en död klassiker, i gott sällskap med samtide Atterbom. För vem läser nu för tiden Atterboms Lycksalighetens ö, eller Almqvists Det går an eller Drottningens juvelsmycke? ”Två ting äro vita – oskuld och arsenik!” – visst klingar det bekant för några av oss, men vilka av oss vet egentligen vem upphovsmannen var? Och några av oss har säkert lyssnat med Maria när hon utbrustit sitt ”Herre Gud, vad det är vackert, att höra toner av en salig ängels mun!” Men mycket mer bevänt än så är det väl i sanningens namn inte med intresset för C J L Almvist.

Men nu kommer Ellerströms med en utgåva, faktiskt den första någonsin, med dikterna Songes tryckta separat som en avgränsad helhet. Det är som helhet ett mycket märkligt verk. I en inledande tablå får vi följa syskonen Frans och Henrik som talar om den teater som deras far, herr Hugo, vill sätta upp. Men det skall inte vara en vanlig teater med vanliga skådespelare, utan en liten ensemble skall sjungande bakom ett tunt flor uppföra korta tableaux-vivants – levande tavlor – som här kallas Songes. Det kan översättas till ”dagdrömmar”. Pappa Hugo ”vill icke blott hava nätterna för drömmar, utan även en och annan passande afton därtill.”

I dessa dagdrömmar får Almqvists fantasi spela hejdlöst fritt. Det är inte dikter i egentlig mening, eftersom de ursprungligen varit avsedda att sjungas. De är inte metriskt strika och sällan rimmade. Någon gång kan dock inrim och alliterationer överraska, som i den något bisarra Fiskarsång vid Kalmar: ”Ty när fatt sin skatt ur vågornas natt, han fått och gått med sin dyrköpta lott” etc. Songes är överlag överraskningarnas och infallens bok. Om man kan säga att det finns något slags gemensamt tema, så är det längtan bort från detta jordiska och till det hinsides. Det uttrycks t.ex. i ”Antonii sång”, där helgonet sedan han fått skåda en skymt av himlen utbrister: ”Sedan aldrig jag fann i världen behag”. Eller i den därpå följande dikten, där karaktären Solaviv ber om att slippa livet: ”Jesus Kristus, du min källa, du mitt liv, giv att jag får slockna ut hos dig” där Kristusmotivet kopplas till buddhistiska tankegångar om ett uppgående i Nirvana. Almqvist hade nog uppskattat de sista raderna i Harry Martinsons Aniara: ”-och genom alla drog Nirvanas våg.”

I Songes hämtar Almqvist inspiration från fornnordisk mytologi såväl som från gammal persisk poesi, från Swedenborgs mystifika föreställningar om Gud och Kristus eller herrnhutiska diton. Att läsa Songes är att titta in i ett djupt originellt diktaruniversum. På ett sätt påminner Almqvists föreställningsvärld om Stagnelius, med dennes helt originella mytologi och vildsinta tolkningar av den kristna dogmatiken. Men där Stagnelius diktning ofta blir allmängiltig och gripande, måste jag säga att jag står mest frågande inför de flesta av Songes. Detta är en diktarvärld så originell att många av dikterna inte går att förstå utan de vidhäftande kommentarerna och förklaringarna av Jonas Ellerström. Han har också skrivit ett förtjänstfullt efterord, där han förklarar att ett av motiven för denna utgåva är att bara de vanligaste av Songes, som Den lyssnande Maria, är vad man brukar stöta på, och då i olika antologier. Efter genomläsningen av dessa dikter undrar jag inte helt stilla om det kanske ändå inte är berättigat att så är fallet.

På baksidan av föreliggande utgåva talas om ”dessa Carl Jonas Love Almqvists djupt originella dikter”. Så är det onekligen; de är verkligen originella. Men originaliteten kan också bli navelskådande eller ett fantasteri som bara angår författaren själv. Här når Almqvist sällan det allmänmänskliga. Och då måste det sägas att Ellerströms nyutgåva av Songes främst har ett litteraturhistoriskt intresse, inte ett poetiskt eller litterärt. Det räcker nog om vi även i fortsättningen får ta del av det bästa ur Songes via olika antologier.