Molly och Sus är tvillingar. De föds på samma dag och växer upp tillsammans, lär sig nya saker ihop och spelar fyrhändigt på pianot. Men så finns det en sak till som binder ihop dem, rent fysiskt till och med: flätorna. Molly och Sus föds med flätor som sitter ihop, och det binder dem oundvikligt samman: ”Håret hade också alltid varit som det var” som det lakoniskt uttrycks i boken.

Detta tillstånd av samhörighet orsakar vissa praktiska problem, men är inget som flickorna ifrågasätter eller funderar över. Det bara är så. Tills en dag när de plötsligt tröttnar på att inte kunna göra något själva, och Sus i ett infall ändrar på sakernas tillstånd. Ett snabbt klipp med saxen, och vips kan de gå sina skilda vägar: Molly kan säga hejdå och gå iväg, Sus kan bli ensam kvar. Men hur hittar man varann när man inte längre sitter ihop?

Man skulle kunna tänka att de sammanväxta flätorna är en lite övertydlig metafor för det svåra i tvillingskapet, eller för den delen syskonskap och nära vänskapsrelationer: att lära sig att göra saker på egen hand efter att ha gjort allting tillsammans. Men även om det perspektivet är uppenbart när man läser boken, så hindrar det aldrig berättelsen från att vara en väldigt fin och fantasifull historia i sig, alldeles oavsett eventuell metaforik.

Det är svårt att sätta fingret på varför, men Molly & Sus är en av de mest självklara bilderböckerna jag läst. Allting stämmer: karaktärer, bildspråk, textens ton. Det ser så där lätt ut att man inser att det måste ligga en hel del möda bakom – om det inte handlar om kolossal naturbegåvning förstås. Det kan förstås också vara bådadera – jag tror det.