Simon Berg fortsätter sin resa in i vardagens små märkliga detaljer. I sin tidigare bok Apan är rädd undersökte han skräpmatens innersta väsen samt fotograferade sina vänner in på näshårsavstånd. Här fortsätter han sin fotografiska undersökning av de detaljer vi ofta bara uppfattar i ögonvrån. Men i en något annorlunda form.

När man öppnar den lilla låda som man tror härbärgerar en bok, finner man istället en bunt lösa bilder i format 10×12 cm. På den bruna papplådan finns en stor svart bläckfläck. Varje exemplar av boken har en unik fläck. Ett slags Rorschachtest. Mitt exemplar föreställer en pratbubbla, eller ett abnormt barnhuvud med liten hals eller…

Det här sättet att publicera passar väldigt bra till den här typen av bilder. Du kan själv lägga de 42 bilderna i den ordning du vill. Du skapar din egen berättelse med bildernas hjälp. Dramatiken finns där: En krossad ruta antyder ett inbrott, ett lätt blodsprängt öga tittar ut åt höger. Här finns ett blåslaget knä. En fot som varit instängd i alldeles för små skor. En krukväxt som förtvivlat sökt sig ut genom persiennen men som sen dött av torka. Och hur hänger tatueringen ihop med käppen som har fastskruvade reflexer?

Några av bilderna blir till bildgåtor. Det tog mig en stund att se att en av dem föreställer en cykelpumps handtag. Och vem är det som har den konstiga ovanan att lägga tillbaks tuggade tuggummin i tuggummiförpackningen? Större delen av historien verkar försiggå i en sommarstuga. Det har spillts på spisen, brödrosten börjar rosta i fukten. Det är vinter.

Egentligen så är det svårt att beskriva vad den här boken är: en serie vardagsdetaljer noggrant återgivna med blixt. Poetiska småstycken om den slitna, dammiga, lite skitiga verkligheten. Inte alls upplivande men väldigt beroendeframkallande. Jag tror att jag skall göra en liten utställning ovanför skrivbordet till veckan.