Vi rör oss i nattens land. Allting är välbekant, men ändå främmande och surrealistiskt. Efter mörkrets inbrott är ett slags drömlandskap, en karta över dygnets mörka timmar som fragmentiseras för att sedan åter föras samman. Det handlar inte bara om systrarna Eri och Mari och de personer som kommer i deras väg; det handlar om berättandet: om gränsen mellan verklighet, dröm och fiktion.

Detta är emellertid bara ytan. Under den finner man en djup och skarp samhällskritik så väl som en existentialistisk diskussion om livet i största allmänhet. Fast, det är klart, lite tillskruvat är det. Lite lagom bisarrt, så där som det ofta är i drömmar. På sätt och vis är detta en mycket dialogisk roman. En kör av röster, stämmor brusar fram genom texten i en gåtfull ordvävnad. Inte så konstigt kanske, vi befinner ju oss i Tokyos nöjeskvarter Shinjuko, en virtuell och artificiell plats som skapar och återskapar sig själv. I denna bläckfiskdjungel, denna moderna, hyperteknisktfunktionella storstad där neonljuset aldrig slocknar och där man kan få vad och vem som helst var som helst när som helst, möter vi några skärvor som växer till människoliv och som får berätta sin historia: Mari som inte kan sova utan som vandrar runt i Shinjuko; den vackra Eri som har somnat med TV:n påslagen (eller är det vi, som genom kamerans lins, ser Eri, likt Snövit, sova instängd i ett rum?); en ung jazztrombonist och en före detta kvinnlig brottare som nu driver ett suspekt hotel.

Staden hos Murakami är ett scenrum, ett forum för en rad frusna ögonblick som skakas till liv. Här kan man bli någon, skriva och spela och läsa (in) sig själv och just här kliver läsaren in som en (o)frivillig betraktare. Vi befinner oss, likt affärsmannen som köper småtjejers kroppar för att sedan slå dem sönder och samman, bakom kameran, framför TV:n. Vi ser, vi förtjusas, vi avskräcks och fördömer. Men ingriper vi. Icke. Vi befinner oss på tryggt avstånd från våldets cykloncentrum. Det blir bara en rispa, knappt synlig. Men svider, det gör det.

Just därför är det så svårt att värja sig från Haruki Murakamis underbara, underbara språk. Det är så direkt och ändå så undanglidande. Orden låter sig inte fångas, de lever sitt eget liv. Ändå förmås Murakami, hur tvetydigt hans tidsrum än är, att skapa ett påträngande HÄR. Ett NU (som kunde ha varit igår, eller som kommer i morgon eller någon annan dag), som förtätas och förtunnas, men som hela tiden behåller sin laddning.

Nu låter det som om allt vore ett pompös-pretentiöst-seriöst nattsvart epos. Så är det inte. Efter mörkrets inbrott rymmer mycket humor och lätthet. Det är en roman som andas film, TV och musikvideor. Detta, att skriva med både yta och djup, gör Murakami till en säregen berättare som passerar gränsen för varats olidliga lätthet. Det är vackert. Det är skört. Det är ett språk som gör ont att läsa och ändå känns som en smekning mot huden.