Innan jag började läsa den här boken fick jag höra att den var vansinnigt spännande och kuslig och att jag för allt i världen inte skulle läsa den när det var mörkt eller snöigt ute. Alltså tog jag med den på fjällsemestern …

Året är 1937 och Londonbon Jack kämpar med livsledan. Han är fattig och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare och få ett bättre liv. Så får han sin chans. Fyra överklasskillar ska åka på en arktisk expedition och de erbjuder Jack att följa med som radiooperatör. När Jack träffar de privilegierade unga männen för första gången väcks hans mindervärdeskomplex till liv och han känner sig malplacerad. Medan de andra inte har en aning om hur det är att leva i fattigdom funderar han på hur i hela världen han ska ha råd att bjuda på en runda med öl. Men så finner han och Gus varandra och Jack bestämmer sig för att följa med på expeditionen trots allt.

Redan innan expeditionen börjar verkar den vara otursförföljd. En av medlemmarna beslutar sig för att stanna kvar i England när hans pappa går bort. De andra väljer att fullfölja expeditionen ändå. Sommaren 1937 påbörjar de sin resa mot den uppdiktade platsen Gruhuken, där de ska stanna ett år. För att komma dit måste de först resa till Svalbard och sedan därifrån med ett mindre skepp. Det märks att den norska besättningen inte vill till Gruhuken, men vad det beror på vill den fåordige kapten Eriksson inte svara på, mer än att det händer hemska saker där. Snart är olyckan framme igen. En av engelsmännen bryter benet och tvingas avbryta expeditionen.

Det är alltså tre män som sätts iland i Gruhuken. Och så hundarna förstås. Till en början ogillar Jack hundarna starkt, men tids nog förstår han vitsen med dem. Gruhuken är fullt av lämningar från säljägare och gruvarbetare. Norrmännen hjälper engelsmännen att komma i ordning och skyndar sig snabbt därifrån. Samtliga övernattar på båten. Ingen av dem vill stanna på Gruhuken längre än nödvändigt. De opponerar sig mot engelsmännens beslut att riva ett befintligt hus och bygga ett nytt på dess ställe. Jack och hans kollegor tycker att de verkar lite vidskepliga och gör som de själva finner bäst.

När de anländer till Gruhuken är det sommar och expeditionsmedlemmarna slås av lugnet, skönheten och det otroliga ljuset som finns på platsen. Snart ska dock det ljuset försvinna och ersättas av ett kompakt mörker, dygnet runt. Innan dess måste kapten Eriksson och hans besättning ge sig av. Strax innan deras skepp, Isbjörn, lämnar Gruhuken ser Jack en skepnad. I tron att det är någon ur besättningen ropar han efter skepnaden att han måste skynda sig på så att han inte missar båten, men mannen försvinner utan att svara.

Det är någonstans här, när man som läsare förstår att skepnaden varken var någon från expeditionen eller besättningen som nackhåren börjar resa sig. Sedan blir det bara värre och värre. Redan från början bygger författaren upp spänningen, genom att inleda boken med ett brev skrivet av en av deltagarna i expeditionen, tio år senare. Där får man veta att brevskrivaren har försökt förtränga den fasansfulla expeditionen, där en av hans vänner dog och en annan blev lemlästad. Man får också veta att omständigheter gjorde att Jack tvingades vara ensam på Gruhuken under den mörkaste och kallaste perioden och att han förde dagbok. Den dagboken är tyvärr försvunnen.

Det är just den dagboken vi får läsa. Dagboksformen är ett väldigt smart berättargrepp då man som läsare verkligen lever sig in i Jacks upplevelser och hans inre strider: Han vill inte vara ensam kvar på Gruhuken men han vill heller inte vara anledningen till att expeditionen går om intet. Han vill vara rationell och logisk samtidigt som han sakta men säkert tvingas inse att Gruhuken är hemsökt, det är inte bara inbillning. Och vad är egentligen värst? Att man skapar allt det otäcka i sitt huvud (och således håller på att förlora förståndet) eller att det händer på riktigt?

Den här berättelsen är något av det läskigaste jag har läst. Den är skriven med driv och miljöbeskrivningarna och personteckningarna är enormt bra. Författaren har en förmåga att ta med läsaren till en helt annan värld. En värld där det är kallt och mörkt, ensligt och kusligt. En värld som besitts av någon eller något som vill en illa. Om du gillar att bli skrämd, gör som jag: Läs boken när det är riktigt mörkt ute – helst ska det vara snöigt. Blodet kommer att isa sig i dina ådror. En varning måste dock utfärdas:

Man kan få mardrömmar …