Recension

: S:t Irvyne eller Rosenkorsaren
S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: romans Percy Bysshe Shelley
2013
Vertigo Förlag
6/10

Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa

Utgiven 2013
ISBN 9789186567187
Sidor 172
Orginaltitel St. Irvyne; or, The Rosicrucian: A Romance
Översättare KG Johansson
Först utgiven 1811

Om författaren

PercyByssheShelley
av Alfred Clint (1807–1883) efter ett porträtt målat 1819 av Amelia Curran (1775–1847)

Percy Bysshe Shelley, föddes 1792 i West Sussex i England och omkom 1822 under en segeltur i La Spezia-bukten utanför Lerici i Italien. Gift med författaren Mary Shelley. Shelley var en av den engelska romantikens främsta poeter och anses vara en av de mest framstående poeterna på det engelska språket. Shelley var radikal i sina politiska åsikter och han förespråkade även kollektivboende, fri kärlek och vegetarianism. Bland hans verk är några av de mest kända versdramat Prometheus Unbound (1820) och de kortare dikterna ”Ode to the west wind” (1819), ”The Cloud” och ”To a Skylark” (1820) och ”Adonais” (1821), en hyllningsdikt till poetkollegan John Keats (1795-1821).

Sök efter boken

Det finns en hel del böcker som inte är så bra i sin helhet, men som ändå är intressanta att läsa av litteraturhistoriska och historiska skäl. Till dessa hör, enligt mig, romanen S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: romans, skriven av den tonårige Oxford-studenten Percy Bysshe Shelley. I april 1810 började han studera i Oxford. Romanen utgavs i december samma år (men fick ändå tryckåret 1811), Shelley var då 18 år gammal och boken är ett av de allra första verk han lät ge ut.

Romanen utkom anonymt. På titelbladet stod att den var skriven ”By a Gentleman of the University of Oxford”. Före S:t Irvyne hade han 1809 skrivit, och 1810 utgivit, den gotiska romanen Zastrozzi, också den anonymt, på dess titelblad använde han sig bara av sina initialer: P.B.S. 1810 utgav han även två diktsamlingar anonymt: Original Poetry by Victor And Cazire (publicerad i september 1810) och Posthumous Fragments of Margret Nicholson (publicerad i november 1810). Till Shelleys allra första verk hör också pamfletten The Necessity of Atheism, utgiven 1811. Pamfletten mottogs av universitetsledningen i Oxford med stor upprördhet och den 25 mars 1811 blev Shelley relegerad från universitetet.

Långt senare skulle Percy Bysshe Shelley som bekant skriva in sig i litteraturhistorien, som tillhörande de största i den andra generationen av brittiska romantiska poeter och som en av de mest framstående lyrikerna någonsin på det engelska språket.

Det är första gången S:t Irvyne eller Rosenkorsaren: romans översätts till svenska. Just Shelleys skönlitterära prosa har aldrig tidigare översatts till svenska. Ibland måste det gå mer än 200 år innan något händer!

Romanen är en så kallad gotisk skräckroman. Översättaren KG Johansson har skrivit ett efterord till romanen, där han bland annat berättar om Shelley och om bokens samtida mottagande. Han påpekar att romanen ser ut att ha tolv kapitel, markerade med romerska bokstäver, men två av kapitlen saknas helt i boken: kapitel V och VI, och de skrevs förmodligen aldrig. Det är en märklig och ovanlig roman på fler sätt än så. Här och var i den dyker det upp längre dikter och sånger, som berättelsens huvudpersoner skriver eller sjunger, och det finns, som Johansson skriver, ”enorma hål i handlingen”. Läsaren får inte svar på alla sina frågor om huvudpersonernas bakgrund och vidare öden. Slutet är obegripligt. Ja, det stämmer verkligen. Dessutom har författaren på några ställen utelämnat ord i repliker och ersatt med streck; det är väl meningen att läsaren ska gissa sig till vad som sägs.

Det som är bäst med boken är de våldsamt starka känslor som den uttrycker, som i en saga eller i en operaföreställning, helt enligt den gotiska fiktionens koncept. Här finns kärlek bortom förnuftet, ohyggliga kval, onda och fula förbrytare – rövare, unga undersköna vackra kvinnor, unga lidande män med dunkelt förflutet, gamla slott, mord, död och övernaturligheter och ett pendlande mellan känslornas ytterligheter i svartsjuka, hämnd, sorg, lycka, leda, passion, kärlek och hat. Människorna är fyllda av tunga, bittra minnen och samvetskval. Men mitt i läsandet om alla dessa sönderslitande, vansinniga passioner som utspelas mellan människor, kommer jag på mig själv med att tycka allra bäst om att läsa om det som utspelas i naturen. Det som händer i naturen kommer till uttryck på ett kraftfullt, dramatiskt och stämningsfullt sätt och månen, en av romantikens klassiska ingredienser, får ofta vara med och lysa. Dessutom utspelar sig bokens handling oftast under kväll och natt, vilket underlättar för författaren att ingjuta skräck i läsaren. I romanens början är det midnatt och åskoväder och Shelley inleder boken så här:

Röda åskmoln, burna på midnattsvindens virvlande vingar, drev i ojämna kast över månens blodröda rundel; åskans tilltagande raseri suckade genom förkrympta buskage, som böjde sig inför det våldsamma anfallet och kröp ihop mot klipporna där de växte; över himlens svarta valv draperade sig ljuset från blå blixtar; ljungeldarna spelade mot granitsluttningarna och visade i bländande ögonblick Alpernas skrämmande sceneri, där gigantiska och förvridna krön, röda under månens beständiga ljus, korsades av stormmolnens svarta och böljande fragment. Regnet började falla i stora droppar medan åskskrällarna dundrade starkare och mer öronbedövande och fick bergens toppar att skälva tills den utdragna striden, ekande från grotta till grotta, dog ut i otydligt mumlande längs den långa bergskedjan

Romanens huvudperson, en ung man vid namn Wolfstein, står utomhus mitt i åskovädret och plågas av förtvivlan, och slutligen sjunker han ner på bergets klippor. Beskrivningen av vad som händer i naturen fortsätter senare:

Men stormen vrålade vidare, ännu mer upprört, utan att bry sig om den desperate Wolfstein. De kämpande elementen tycktes i sitt vilda kaos vara på väg att lösa upp själva naturen; rasande blixtar dansade med skrämmande våld över bergen, samlade ännu mer ohygglig styrka och skilde gigantiska klippblock från deras annars eviga fundament; bergmassorna vräkte sig, med larm som överträffade de kreverande åskskrällarna, mot dalen nedanför.

Att läsa gamla texter, skrivna under en helt annan tidsepok än vår, är alltid fascinerande. Tankarna flyter ofta iväg från själva handlingen till funderingar över det skrivnas uppkomst. Var skrev författaren? Hur såg det ut runt omkring? I vilken sorts ljus? Vad hände runt omkring? Med vilken typ av penna skrev (i detta fall) han, på vad för sorts papper? Och som i detta fall: hur kändes det att leva i det engelska samhället under det tidiga 1800-talet? Vad pratade man om? Vad engagerade mest politiskt? Många frågor att förlora sig i, oräkneliga tidsresor att göra, väldigt mycket att lära sig, under läsningen av äldre litteratur.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2014-02-11 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 20:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5555

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?