Tänker du att slaveriet är ett avslutat kapitel? Tänk igen. Det kan mycket väl vara så att antalet förslavade i världen redan eller inom kort kommer att överstiga antalet förslavade någonsin.

Det menar den mexikanska journalisten Lydia Cacho i nya boken Maktens slavar, en bok som av någon anledning ser ut som en sliskig deckare, men i själva verket är en fem år lång reportageresa tätt i hälarna på vår tid slavhandlare.

Exakt hur den där resan ser ut framgår aldrig riktigt. Bitvis ger Cacho mycket klara bilder av sina upplevelser, sina tillvägagångssätt, de människor hon möter och de känslor och tankar det väcker. I de bitarna är skildringen uppriktig, konkret, glasklar och ohyggligt drabbande.

Här finns Arely, venezolanskan som lockats till Mexico. Väl där tvingas hon betala av på en ständigt växande skuld till människohandlarna som tog dit henne. Här finns Rodha, amerikanskan som blivit lovad en karriär som sångerska i Japan, men hamnar i klorna på yakuzan. Här finns småflickorna från Thailand, Kambodja och Burma som kidnappats eller sålts av släktingar för att tillfredställa pedofila västerländska turister.

Cacho ser människorna, de enskilda ödena, tragedierna och hoppet. Men hon stannar inte där. Hon tar del av rapporter och forskning, hon snokar kring hallickar, bordellägare, människohandlare och korrupta myndigheter och hon drar upp de stora linjerna. Ibland försöker hon göra för mycket på en gång, utan att bokens struktur riktigt förmår bära upp det, men hennes analys är nog så viktig. Traditionella patriarkala strukturer möter en globaliserad kapitalism, och vips har vi en expanderande slavhandel för sexuella ändamål, organhandel och slavarbetskraft.

Människohandeln är heller inget isolerat fenomen. Den hänger nära samman med narkotikasmuggling, med pengatvätt och korruption. Den organiserade brottsligheten väver sina nät över landsgränser och världsdelar och trådarna sträcker sig in i storbankerna, i den politiska sfären, i lagstiftning och myndighetsutövning.

En annan förutsättning är förstås sårbarheten, den ekonomiska utsattheten och synen på kvinnor och flickor som mindre värda, som varelser att köpa och sälja, som varor till för andras behov. Den syn på kvinnors sexualitet som gör att en liten flicka som befriats ur tvångsprostitutionen i många delar världen inte är välkommen tillbaka hem, därför att hon är förbrukad, därför att hon anses ha dragit skam över sin familj.

Det som gör att Arely, den 17-åriga venezolanskan, när hon lyckas fly från sina plågoandar, grips av polisen, fängslas och våldtas av flera vakter – som ställda mot väggen svarar att de knappast kunnat våldta henne; hon var redan våldtagen. Inte var hon då oskuld.

Så länge det finns stora ekonomiska klyftor kommer det antagligen att finnas lättlurade unga flickor och pojkar som drömmer om ett bättre liv, och kvinnor och män som är beredda att slå mynt av den drömmen. Ändå funnes det ju ingen sexhandel om det inte fanns efterfrågan: ibland kvinnor men nästan alltid män med pengar, som är beredda att betala för undergivenhet, för sexuellt tvång och förnedring. Hur kan man förklara att människor vill ha sex med någon som faktiskt inte vill ha sex med dem?

Det är kanske det allra svåraste att greppa, och dessutom ett område där Cacho främst stöder sig på tidigare forskning. En sak är hon övertygad om: vi får inte bort det sexuella våldet, människohandeln och den organiserade brottsligheten genom att – som nyliberala debattörer vill göra gällande – legalisera prostitutionen. Cacho citerar Somaly Mam, en kambodjanska som själv överlevt trafficking och tvångsprostitution och nu arbetar med att stödja offer och försöka avskaffa människohandeln:

Som de postmoderna feministerna och försvararna av prostitutionen ser det är det förödmjukande för kvinnor att beskriva dem som sårbara. Men det är viktigt att klargöra en sak: att vi är sårbara betyder inte att vi är svaga eller dumma i huvudet; vi har förslavats eftersom det finns andra människor som inte är stånd att känna empati för oss i den situation samhället har försatt oss i.

Det är en analys som påminner mycket om Kajsa Ekis Ekmans i Varat och varan som kom härom året. Den och Maktens slavar är två böcker som kompletterar varandra väl. Ekis Ekman ger sig tid att utveckla resonemangen mer och är på det sättet skarpare. Cacho är på plats, riskerar livet – hon har tidigare kidnappats och torterats just för att hon skrivit om de här ämnena – och lånar flickor och kvinnor som ingen annars lyssnar på sin röst.