James Bond, Tarzan, Sherlock Holmes, Dracula, Frankenstein (och hans monster), Robinson, Faust och Don Juan. Åtta (eller nio) litterära gestalter som kan sägas ha fått genomslag långt bortom de berättelser de ursprungligen förekommit i – som blivit myter. Åtta (eller nio) män, onekligen. Varelser av hankön.

Vad nu det innebär.

På ett sätt är det precis vad idéhistorikern Ronny Ambjörnsson diskuterar i Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar (en omarbetning av den tidigare Mansmyter – liten guide till manlighetens paradoxer). På ett annat sätt är han väldigt försiktig med att göra just det.

Ta bara en sådan sak som att ordningen på de litterära figurerna ovan faktiskt är den ordning de tas upp i. En ordning, tvärtemot vad man skulle förvänta sig av en historiker, som inte är det minsta kronologisk. Det finns ett slags vagt skäl till det, tror jag, i att Ambjörnsson inte vill ge sken av att skriva någon slags litterär manlighetens historia. Men det är synd, för det är ju just historia han är bra på.

Och historien, de större perspektiven, finns där. Vampyrtemat som Stoker utvecklade med Dracula slår igenom kring franska revolutionen, den blodiga reaktionen på en överklass som vampyriskt sög ut sina underordnade. Legenden om Faust, som trotsar Gud för att nå kunskap dök upp med den vetenskapliga revolutionen och början till sekulariseringen. Den konsumistiska livsstil som adelsmannen Don Juan representerar går intressant nog igen hos James Bond. Både definierar sig själva utifrån accessoarer, utifrån kvinnliga erövringar, ständigt på väg mot nästa projekt. En postmodern hållning, om man så vill, men där överklassens överdåd plötsligt ska föreställa finnas tillgängligt för alla, eller åtminstone för dem som är smarta nog.

En röd tråd i sammanhanget utgörs möjligen av det allt uppslukande Projektet, även om det varierar från Don Juans förförda kvinnor till Frankensteins monster och Robinsons domesticerade ö. Någon form av självbehärskning tycks också ständigt närvarande. Juan och Bond ligger runt, men de fäster sig inte känslomässigt vid någon. För hjältar som Robinson, Tarzan, Holmes eller Draculas besegrare hotar ständigt det djuriska, kriminella, stökiga, och den borgerliga ordningen och effektiviteten måste upprätthållas.

Projekt, självbehärskning – är det däri manligheten ligger? Finns det något sådant som binder manligheterna samman genom tid och klass? Det går kanske inte att svara på, men jag måste säga att jag saknar någon form av sammanlänkande slutkapitel som diskuterar den typen av frågor. Mansmyter består av från början fristående artiklar, och i lite för stor utsträckning har de också fått förbli det.

I förordet skriver Ambjörnsson att han först sedan han samlat sina moderna myter reflekterat över att de alla behandlar just män.

Man skulle, så här långt kommen, naturligtvis kunna hävda att berättelsen betjänat sig av en man för att uttrycka sammanhang som inte nödvändigt behöver vara könsbundna. Med mansmyt skulle då menas en myt där hjälten råkar vara man. Och det är naturligtvis så som vi i första hand har att se dessa myter. De gestaltar teman där hjälten av historiska och andra skäl är man.

Kanske måste svaret på om myterna om männen faktiskt representerar något essentiellt manligt besvaras just så? ”Mannen har”, helt enkelt, ”ensam fått representera människan.”