Det finns en stor trygghet i att läsa om andra människors ångest. Och då menar jag det inte på det självhävdande viset av att trampa på dem som är under en. Utan på det helande sättet, att genom igenkänning skapar vi medmänskliga band emellan oss. Linda Boström Knausgårds noveller balanserar mellan desperation och lugn i en osäker värld, där inget kan garanteras men allting en människa behöver finns att tillgå. Ingen känsla är bestående, men alla känslor finns. Framför allt fascineras jag av språket, som trillar på så självklart, symfoniskt vackert och metodiskt precist.

Först då trängde han in i mig och allt blandades för mig. Tårarna, hänryckningen, jag kände mig blåslagen och tillvaratagen, jag såg mig själv som barn och hörde honom på håll, som om han var långt borta. Jag ville inte komma tillbaka till mig själv. Jag förstod där och då att det smärtsamma med att gå så långt i njutningen är att när den tar slut har man färdats länge och måste ta sig tillbaka genom ett landskap man inte känner igen och där allt är tömt på sin mening. Och vem är man då, frågade jag mig.

Berättelserna i Grand Mal återvänder ofta till Norrland. Där finns en inneboende kyla som vi svenskar har lätt att personifiera oss med. Vi rör oss mellan tiderna; den unga flickans berättelse om att komma över sin krossade kärlek med snabba skidturer i elljusspåret, kvinnan med det nyfödda barnet och babyalarmet som lever sitt eget liv, den tidiga förälskelsen, de hastiga passionerna, de plötsliga olyckorna som ingen kan hjälpa. Ständigt närvarande är ett mörker, någon form av hot under ytan, en spänning och smärta som driver läsaren framåt. Bara formuleringen av hur ett förhållande slocknar ut: ”Vi stängde om oss själva som när man stänger om ett sommarhus. Effektivt, med räta ryggar och så en sista blick för att se om någonting ändå glömts kvar.” Fantastiskt!

Boström Knausgårds noveller är snabblästa för mig. De har ett språk som stundtals är vidunderligt i sin skärpa. Jag viker blad och läser högt för min pojkvän, titta, säger jag, hon överglänser sin man språkligt! Faran när jag lockas läsa så snabbt är som vanligt att jag inte vet hur jag ska formulera mig sen. Vad hände egentligen? Jag har en distinkt känsla kvar av den sista, omhuldande vackra berättelsen, som mer än något annat är en försäkran om att allt kommer att gå bra, hur jobbigt det än känns ibland. Den läser jag i omklädningsrummets soffa på jobbet och börjar nästan gråta. Det är så vackert! Och det är så ovanligt att författare når ut på just det sättet till sin läsare. Senast var låtskrivaren Annika Norlin, Säkert!, för mig.

Men så är detta också Boström Knausgårds sätt att skriva. Hennes tilltal är personligt och direkt, och även om det stundtals kan dra sig åt det högtravande i sin klang finns det en grund som är både innerlig och varm. Givetvis lider jag av att jag fått maken Knausgårds porträtt av författarinnan, och har svårt att inte läsa in det alltför mycket. Men kanske är det alltid så i vårt individfixerade samhälle, där författarna blir minst lika intressanta som böckerna. Liksom Melodifestivalens utveckling, där låtarna tidigare spelades för publiken utan att de fick se artisten som framförde (detta för att enbart låten skulle bedömas), går det numera sällan att uppleva verket som stående för sig själv, utan att tydligt se skaparen bakom. Och nog kan det även vara intressant när historierna flätar samman i varandra, som i novellen Den som väntar, där vi får Boström Knausgårds syn på mödravårdscentralens övningar inför förlossningen, som jag tidigare tagit del av i Knausgårds Min kamp 2…

Sammantaget är Grand Mal en mycket vacker, svindlande bok, som inte alltid är helt lätt att ta till sig, men som ger ett tydligt avtryck i läsaren. Och som jag upplevde det; även en innerligt varm famn.

Jag var inte den första för honom, men han var den första för mig. Jag kommer alltid att behöva tänka på honom som den första. En given plats på himlen, ett ointagligt försprång och det utan att ens behöva vara bra. Det som bestämmer en för framtiden har inte med verkligheten att göra, det liknar mer matematik, någonstans börjar man räkna. Någonstans sätter man den första punkten. Ett levnadsöde består till 70 procent av geografi och tillfälligheter. Jag skulle vilja tro på Gud.