I i en både känslig och intelligent recension av Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia i Svenska dagbladet skriver Elisabeth Hjorth om vad Anina Rabe skriver i sitt förord till De små hästarna i Tarquinia. Det blir lätt så när man skriver om Duras. Text refererar till text som handlar om en tredje text.

Få författare gör så lite som Duras för att dölja att hon sitter och konstruerar. Ständigt påminns vi om att det inte är livs levande människor i en igenkännbar verklighet. Allt är text men samtidigt skapas en stämning så fysiskt påtaglig att den inte går att komma undan. Lika påtagligt som när man kommer hem till några kompisar som precis grälat i två timmar. Inget sägs, allt är där. Om man avbryter läsningen av Duras och tittar ut genom fönstret så är det en annan värld där ute. Det vilar en annan stämning över ens bakgård. Vi är i Durasland.

Man kan undra vad det är i denna stämning som är så speciell. Varför är vi så många Durasberoende som har ett repetitivt behov av att sjunka ner i dessa romantexter? Kanske för att Duras, likt Giacometti, har en osviklig förmåga att skrapa ner människan till det nakna benet. Och sedan stannar hon där. Upprepar sig. Klinkar envetet på samma tangent. Inte sällan är det tråkigt och viktigt på samma gång.

De små hästarna i Tarquina, som är en av Duras tidiga romaner, är fantastisk. Ända till sista kapitlet. Då sviker författarens självförtroende. Istället för att låta de uttråkade sommargästerna och det förtvivlade paret uppe på kullen avsluta sitt drama utan att ändra på något så klampar författaren in och börjar förklara. Vi får till exempel reda på varför romanpersonerna är så uttråkade: det är för att när vi människor är slöa och inte har något att säga så kommer vår rätta natur fram. Och Duras tvingar en av sina karaktärer att bli gymnasiefilosof: ”Det finns inget som låser in en mer än kärleken. Och i det långa loppet blir till och med de bästa personer elaka av att vara inlåsta.”

Det gälller att glömma att det sista kapitlet försöker leda romanen tillbaka till det psykologiskt konventionella. Innan dess är det en Durasmix av instängdhet, självmedveten tristess, gåtfullhet, bekymmerslöshet och Campari. Och personerna upprepar sig på ett så ordagrant sätt att det blir både människor och text. Detta, att läsaren uppfattar att personerna också är text, tror jag gör dem skarpare i konturerna. Dom håller sig inom pärmarna, flyter inte ut i verkligheten.

Det är lätt att misstänka att för Duras är texten intressantare än livet. Att vara utled på livet är trivialt, platt och trist. Men att fånga denna leda på papper: något mer utmanande finns inte.