Recension

: Blodröd måne över Villette
Blodröd måne över Villette Ingrid Hedström
2011
Alfabeta
7/10

Att komma hem kan vara som en välskriven deckare

Utgiven 2011
ISBN 9789150111576
Sidor 381

Om författaren

ingrid_hedstrom
Foto: Peter Lingden.

Ingrid Hedström är sedan många år journalist på Dagens Nyheter. Under 90-talet bodde hon i Belgien. Det var en dramatisk tid med korruptionsskandaler, politikermord och Dutrouxaffären – den stora pedofilhärvan. Här väcktes hennes tanke att förlägga en serie kriminalromaner till detta land. Det har hittills blivit fyra böcker om den fiktiva staden Villette och dess invånare. Ingrid Hedström fick 2008 års debutantpris för sin första bok ”Lärarinnan i Villette”.

Sök efter boken

Blodröd måne över Villette är den fjärde fristående delen i serien om undersökningsdomaren Martine Poirot. Det är den första jag möter men jag blir snabbt vän med denna genomarbetade kriminalroman med ett utmärkt persongalleri och en spännande historia som löper genom tid och över Europa.
Historien börjar på midsommarafton 1970 i Stockholms skärgård:

-Du ser ut som en huldra där du står i motljuset med ditt långa hår, sade han och såg på henne med den där blicken som en gång fått hennes puls att bulta snabbare, den intensiva blicken där erotisk hunger samsades med kall värdering av tänkbara kameravinklar.
Nu mötte hon hans blick utan att känna något alls. Det finns ingenting kvar, tänkte hon. Ingen gnista, inget som får mig att känna mig levande. Jag är tjugotre år och han är en gubbe på över fyrtio. Det går inte längre.

Det är den unga, hyllade skådespelaren Sophie Lind som bestämmer sig för att lämna sin man, den välkända regissören Eskil Lind. Men innan deras vägar skiljs åt går hon med på att spela en sista roll i hans nya film. En film som sedan aldrig fick visas.

Vår historia fortsätter tjugofem år senare på ett slitet, sjaskigt tåg på Balkan, där vi möter Martine Poirot, undersökningsdomare i Vilette-sur-Meuse, som tillsammans med sin svärmor är på väg hem. Insnöade på tåget blir de indragna i ett brutalt mord som visar sig få långt större efterverkningar än vad någon någonsin kunnat ana. Ett par månader senare hittas hustrun till en omtyckt lärare, deras dotter och lilla barnbarn mördade i ett övergivet kalkbrott och spåren löper tillbaka till tågmordet samt den svenska filmen. Som sig bör är världen aldrig så liten som i deckarvärlden.

Martine klev ur bilen, huttrande i den kyliga nattluften. Månen stod lågt på himlen nu, ljust röd som om den penslats med blod.
Det var Marie-Jeanne Boyer de hittade först. Kroppen låg i en fördjupning i kalkbrottets vägg, slarvigt övertäckt med stenar. En polishund fann den, en goldenretriever som drog i väg mot kroppen med sin förare som stod kvar, entusiastiskt viftande med svansen, medan stenarna rullades undan.
Den döda kvinnan var klädd i brun kjol och beige kofta över vit blus. Hon hade fortfarande på sig ett förkläde i samma glatt mönstrade tyg som köksgardinerna, och hennes gråsprängda hår låg i stela lockar som om hon just tagit ur papiljotterna med inte hunnit kamma ut håret.

Ingrid Hedström har valt att låta sina kriminalromaner ha sitt nav i den påhittade belgiska staden Villette-sur-Meuse. Miljöskildringarna är förtjusande och charmiga. Historien påminner på fler än ett sätt om en klassisk Agatha Christie. Den diffust tidlösa miljön och hur brotten löses utan någon större teknisk apparatur. Jag kan inte låta bli att tycka om protagonisten Martine Poirot. Hon är fullkomligt bedårande i sin prudentlighet och hennes bröst är sprängfyllt av tunga hemligheter hon samlat på sig under åren. Jag vill klappa hennes kind och be henne lätta sitt hjärta. Berätta att jag finns här för henne.

Den inledande intrigen är välskriven och spännande. Jag myser och lutar mig förnöjt tillbaka. Njuter av språket som är fyllt av humor och luftig elegans. Men någonstans i mitten av historien tappar jag fokus. Jag vet inte om det handlar om att mina egna historiekunskap har genanta fläckar eller om författaren blir alltför ivrig i att upplysa om korruption och politiska skandaler. Jag tvingas kämpa för att hitta tillbaka till min präktiga utredningsdomare och hennes umgänge. Tackolov hittar vi varandra igen och romanen tråcklas skickligt ihop på slutet.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2011-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-27 19:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4115

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?