Folkspillror i olika världsdelar har länge intresserat fotografen Jaakko Heikkilä. Han har följt människor som lämnat sina hemländer men som bevarat sina traditioner på de platser där de tvingats sätta sina bopålar.

Boken genomsyras av en slags lugn melankoli. I storslagna panoramabilder skildrar han vardagen i det finskspråkiga Tornedalen eller den armeniska minoriteten i New York. På en begravning i Serbien har han istället gått så nära människors ansikten att deras hud förvandlas till ett alldeles eget landskap.

Om denna bok hade bestått av ord istället för bilder hade jag kallat den en novellsamling. Novellers styrka brukar vara att de i en kort text skildrar en egenartad händelse eller en spännande tilldragelse.

De här bildberättelserna från olika hörn av världen blir ibland för splittrade. I en berättelse från ön Itaparcia ligger människor i soffor, står lutade mot murar och betraktar oss läsare eller är försjunkna i sina egna tankar. Det är vackra bilder men jag känner mig inte intresserad.

Jag blir ibland lite störd av den där önskan som många fotoreportrar av idag har: att hela världen skall skildras, jämförelser skall göras med nord och syd, öst och väst. Jag kan komma på mig själv med att längta efter fotografen Sune Jonsson: ett liv, ett landskap ( med några små utvikningar).

Den här boken skall kanske ses som en lyxig utställningskatalog. Ty en utställning finns och den kommer till norra Sverige i början av 2012, till Luleå konsthall. Där kanske Heikkiläs vision om människors rötter, kulturella identitet och kollektiva minne får ett större och friare spelrum.