Man ska ju, som talesättet säger, aldrig bedöma en bok efter dess framsida. Men om man trotsar den devisen och tar Gabriela Melinescus Mamma som gud i sin hand kan man nog ändå gissa sig till att det här inte är en roman vars huvudsyfte är att ge läsaren lite avkoppling för stunden. Allvarsamma kvinnor i rumänska folkdräkter som hårt kramar små barn tenderar ju att ge helt andra associationer, inte minst om de dessutom är tecknade med svart krita. Och i detta fall stämmer associationerna väl, för Melinescus senaste roman är en bok som går direkt på de stora frågorna: livet och döden, glädjen och sorgen och den symbios som råder mellan dessa motpoler.

När Melinescu får besked om sin mors död befinner hon sig i exilens Stockholm, dit hon flyttat med en man hon knappt känner, från censur och begränsning i Ceausescus Rumänien. Sorgen aktiverar minnen av modern men även av de två andra mödrarna, den högmodiga tysk-rumänska farmodern och den jordnära, silkesmasksodlande mormodern. Det är dessa tre personer, sinsemellan väldigt olika, som varit centralpersonerna under Melinescus uppväxt och det är också de tre som utgör fundamentet i denna uppväxtroman. En roman som i baksidestexten korrekt beskrivs som ett levande minnesarbete.

Berättelsen saknar en linjär kronologi vilket ibland gör det lite svårt att veta var man befinner sig och hur man hamnade där men som samtidigt har effekten att man kommer författaren närmare. Närmare genom att det är Melinescus minnen som styr berättelsen och även de små händelserna kan få stort utrymme. För mitt i all icke-linjär berättelse finns många scener och ögonblicksbilder från Melinescus barndoms Rumänien vilka genom hennes språkliga förmåga imponerar.

Att hon under mer än fyra decennier skrivit såväl lyrik som prosa märks, då hon har ett språk som hela tiden befinner sig i gränslandet mellan dessa. Ja, ofta passeras till och med gränsen och prosan går över i dikt. Det går även att se hennes övriga professioner i texten: journalisten och översättaren, då det finns mängder av litterära referenser vilka återknyter till såväl Ovidius Metamorfoser som till den japanske poeten Ishikawa Takuboku men även små passager där den rumänska nutidshistorien smyger sig in.

Men trots de stora frågorna om livet och döden, de litterära referenserna, de välbeskriva scenerna och det levande språket är det ändå någonting som gör att helheten inte lyckas intressera och slutresultatet blir ojämnt och ryckigt. Övergången mellan lyrik och prosa utgör i sig inget problem men när den kombineras med en struktur som bara byggs upp kring författarens minnesassociationer och att man som läsare upplever att varje enskild bild hon målar upp har en avgörande betydelse, så blir det sammanlagda resultatet lite väl kompakt. Det blir som en mur kring alla de enskilda delarna, ett stopp mellan varje stycke vilket skadar helheten och gör att det saknas flyt i läsandet.

För när författaren tänker på hur den unge Alexander den store inte ville sova bort sin tid utan i sin utsträckta hand höll en silverkula över en bronsskål när han satt i sin säng och tänkte för att bli väckt av skrällen om han råkade somna till, kan jag inte komma ifrån tanken på att om jag som läsare använt samma metod hade jag tyvärr hört den där skrällen både en och två gånger.