Recension

: 4xprosa
4xprosa Christine Falkenland
2008
Wahlström & Widstrand
9/10

I skärselden

Utgiven 2008
ISBN 9789146218166
Sidor 471

Om författaren

falkenland2
Foto:Kristin Lidell

Christine Falkenland är född 1967 och bosatt i Göteborg med sambo. Hon debuterade 1991 med diktsamlingen Illusio och har etablerat sig som en av vår tids mest intressanta lyriker och prosaförfattare. Sin inspiration söker hon i den mänskliga själens djup. Bland hennes litterära förebilder märks Gunnar Ekelöf, Fjodor Dostojevskij och T. S. Eliot.
Christine Falkenland har tilldelats bl.a. Svenska Dagladets litteraturpris, Sveriges Radios Romanpris och De Nios Vinterpris. Flera av hennes böcker har också översatts, bland annat till franska.

Sök efter boken

Att tro att läsning skulle vara en stillsam akt som går ut på att låta ögat löpa över bokstäver och händerna vända blad, är att göra det väl enkelt för sig. Vi läser med kroppen. Texten sätter sina osynliga, men dock så outplånliga, avtryck i vår kropp och orden väcker minnen till liv; minnen som slumrar djupt nere i vårt kött.

Christine Falkenland debuterade som poet 1991 med diktsamlingen Illusio och 1996 kom hennes första roman, Släggan och städet. Tillsammans med Skärvor av en sönderslagen spegel (1997), Min skugga (1998) och Själens begär (2000) ingår de i samlingsvolymen 4xprosa. Dessa fyra ska emellertid inte betraktas som fristående utan läsas som en helhet. 

I centrum står ett ensamt jag som söker sig både utåt och inåt för att försöka hitta sin plats i tillvaron. Släggan och städet kretsar kring en ung kvinna och hennes destruktiva relation till sin mor, men också till sin sexualitet, sitt begär och sina skuldkänslor. Den unga kvinnan i Skärvor av en sönderslagen spegel  famlar förgäves runt i stora rum på jakt efter kärlek, bekräftelse och identitet, men också för att försöka minnas. Och i Min skugga skildras den äldre kvinnans röst, hon som försöker hantera ett ständigt utanförskap.  Slutligen, i Själens begär, möter vi en man och hans begärs besatthet och förtvivlan över att vara fånge i sitt eget kroppsliga skal.

Det finns ingen kapitelindelning; texterna är skrivna i ett flöde som blir till en slags bekännelse eller en bön. Tillsammans bildar de en kör som går i dialog med varandra och med sig själva. Därtill finns mängder med intertexter insprängda som utgör ytterligare ett lager i denna suggestiva textvärld. Framförallt är det Bibeln det refereras till och det sker mycket medvetet och med stor finess. Det är bara att lyfta på hatten och buga för Falkenlands bibelkunskaper.

Den värld och tid som skildras i 4xprosa är inte helt lätt att definiera. Känslan av att befinna sig på västkusten och dess skärgård under sekelskiftet är stark, men här finns även tecken på att det förflutna och det kommande ständigt är närvarande. Förgängligheten och intigheten står i skarp kontrast till det eviga och tidlösa. Denna motsättning yttrar sig i existentiell ångest och tvivel på Guds existens. Lika påtaglig är rädslan för hans straff och dom men också hoppet om hans godhet och förståelse.

De Falkenlandska landskapen är framför allt själsliga, men den yttre miljön spelar stor roll. Den inre och yttre världen flyter ihop och beblandar sig och korsbefruktar varandra: husen och rummen lever på samma sätt som människorna och förändras med dem. De polerade, skinande rummen speglar sig i människornas välfrisserade ytor under vilket ett själsligt dödrike döljer sig. Ett sorts Hades som i sin tur tar form ute på den vindpinade, karga ön. Hoppet om försoning, förståelse och förlåtelse strömmar som en befriande kraft mellan raderna. Himmelriket är nära, men helvetet lurar runt hörnet. Och den lilla människan befinner sig någonstans i mitten, i limbo.

Dessa fyra brutala, men ändå så vackra, kammarspel tränger in i och visar upp själens allra mörkaste och ljusaste sidor. Besatthet, sadomasochism och svartaste begär varvas med en längtan efter ljus, kärlek och det som är gott och vackert. Språket är våldsamt, tungt och belastat samtidigt som det präglas av en sällsam lätthet. Att Falkenland är poet är tydligt. Här finns en musikalitet där varje ord vägs mot ett annat. Det är disharmoniskt och harmoniskt på samma gång, precis så där underbart fulländat. Skönheten varvas med råhet och texten är stundtals dunkel och vag för att plötsligt kasta om och bli brännande direkt. Det gör ont att läsa, men det suger fast och orden sitter kvar länge. En försonande läsning, för som läsare deltar man i detta själsliga irrande och någonstans i textens virrvarr möter man också sig själv.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2011-02-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 18:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4024

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?