Martin Högstrand debuterar i höst med romanen Skymningsland, som snarare är en kortroman. Boken har visserligen 145 sidor, men boksidorna är ofta endast till hälften täckta med text.

Berättelsen utspelar sig på Åland, i Mariehamn, där författaren också är född och bor. Därtill är berättelsen skriven i jagform. Berättaren Marcus är en ung man, som arbetar som radiojournalist i Mariehamn, och han beskriver därmed staden på ett mycket hemvant sätt, med ett visst missnöje över dess tråkighet, men också med stor hänfördhet över den omgivande naturens skönhet. Marcus lever ett tryggt, förnöjsamt, men ganska händelsefattigt liv i sitt yrke och tillsammans med sin sambo. Han håller på att fastna i ett begränsat och understimulerat Svensson-liv, något han skräms av eftersom han har drömmar om att bli författare och leva ett spännande liv.

Det nya som händer honom är att han på en väns 30-årsfest träffar en man, som han uppfattar som annorlunda. Mannen heter Daniel, är pianist och ger ett mycket inåtvänt, plågat och tillbakadraget intryck, vilket Marcus uppfattar som intressant och fascinerande, desstuom dricker han ytterst lite alkohol på festen – ett tecken på styrka i Marcus ögon.

Då jag gick hem genom morgonen tänkte jag på Daniel. Jag tänkte på hans Picassoansikte. Hade jag inte sett en avgrund öppna sig i den mannens anlete, i hans anletsdrag? Det hände ibland i arbetet att jag råkade på någon skum människa, ett ufo, som jag hade svårt att placera, svårt att komma tillrätta med i mina tankar; och Daniel var sådan. Han var undanglidande. Klart att han inte var en festare, klart inte konversabel. Han hade varit sjukligt introvert, onormalt svår att närma sig. Mitt intryck av honom förstärktes snarast i tanken.

Daniel visar sig vara en mycket skicklig pianist. Han var ett av de stora löftena när han gick på Sibelius-akademin i Helsingfors, men fick avbryta en internationell karriär på grund av sjukdom. Han är inte längre verksam som pianist och tycks vara sjukpensionerad, och upplever sig leva utanför samhället och människorna. Marcus, radiojournalisten, som ger ett både sympatiskt men också ibland verkar något osympatisk och ganska fördomsfull, konstaterar att han gillar världsfrånvända människor. Dessa båda unga män, den tillbakadragne Daniel och hans motsats berättaren Marcus, den öppna sällskapsmänniskan, får alltså en särskild kontakt.

De börjar umgås och det uppdagas att Daniel vill att Marcus ska göra ett radioprogram om honom. Daniel har viktiga saker att berätta för människorna. Här börjar det bli spännande och Martin Högstrand är skicklig på att bygga upp spänning och förväntan. En stor undran väcks hos läsaren över vem denne Daniel egentligen är och vilka hemligheter han kan bära på och vad han vill förmedla till sin omgivning. Vardagslivets banala händelser utgör skarpa kontraster till det annorlunda och fascinerande han verkar stå för. Tankarna på att något speciellt och storslaget och ytterst märkligt till slut ska hända präglar min läsning. Det är förväntningar som tyvärr inte infrias. De filosofiska tankar och diskussioner kring lidandet, lyckan, sorgen, det andliga, konsten och musiken som genomsyrar stora delar av boken är angelägna och viktiga att lyfta fram. Men själva berättelsen känns ofullständig, som en skiss till något större.