Om man kan sin Austen har man nog skämts ikapp med miss Elizabeth Bennet när systern Mary med bottenlöst allvar serverar sina religiösa moralpredikningar till eftermiddagsteet. Eller hur hon, likt en ostämd fiol, gnisslar fram ett ode vid pianot på någon av Hertfordshiresocietetens tillställningar. Den fula ankungen, som i Pride and prejudice aldrig tillåts bli en svan, står ständigt i skuggan av sina fulländade systrar; den vackra och goda Jane och den intelligenta vildinnan Lizzie. Sorry love, du har inte en chans.

I Miss Mary Bennets självständighet av Colleen McCullough får hon slutligen sin upprättelse. Tjugo år har gått. Modern, mrs Bennet dör och Mary, nu en dam på trettioåtta år, begråter sin mor enligt den tid konvenansen kräver, och drar sedan en lättnadens suck. Äntligen fri! Vår dam hoppar ur sorgedräkten och världen, i synnerhet den manliga, får upp ögonen för Mary, förlåt – miss Benett, som motvilligt låter sig beundras. Och varför skulle de inte det? Hon har mognat till kropp och själ – such a more approved and accomplished woman! Alla dessa ytliga obetydligheter rör inte Mary i ryggen. Efter att ha tänkt igenom sin sitation en gång (det räcker!) bestämmer hon sig för att bryta upp och ge sig ut i världen. Inspirerad av en journalist, som skriver under pseudonymen Argus, börjar Mary odla revoltionära tankar. Och rätt vad det är befinner hon sig i en droska påväg till Sheffield (eller var det kanske Nottingham..?) i full färd med att skriva en bok. Ingen kärleksroman i tre band om väna jungfrur som blir inlåsta i ensliga slott, utan en serös – om de fattigas villkor. Hennes nära och kära tappar hakan av bestörtning. Ska de nu bli till offenligt åtlöje bara för att presuffraget har fått någonting på hjärnan?

Men vem kan stoppa Mary? Varken mr Darcy eller nevön Charlie lyckas i sina övertalningskampanjer. Inte ens den nyvunne vännen Angus (som vet mer om Argus än han vill erkänna…). Och varför oroa sig? Allt verkar ju gå ganska bra. Men så är olyckan framme. Vips, så befinner sig Mary i sin alldeles egna kärleksroman om tre band. Rånad av en stråtrövare och inlåst i en cell inuti en vindlande grotta av en fanatisk munk. Oh, ve! Tur då att det finns riktiga gentlemän. Charlie (försedd med sin lojale mentor Owen) och Angus ger sig av för att leta rätt på äventyrerskan.

OK, vi befinner oss i ett konstruerat och romantiserat England. Fruktkakan och teet föregås av långa promenader genom ett storslaget landskap. OK, vi möter en uppoppad och upphottad hjältinna, en anakronism som går mot all rim och reson. OK, historien är enkel, berättad på ett rakt, friktionsfritt sätt – en klassisk kärleksroman, som hejdlöst flirtar med feel-good à la Hollywood. Men berättelsen leks ändå fram med glimten i ögat och ironiserar milt över såväl sin egen genre som den viktorianska litteraturen och Jane Austens litterära värld. Riktigt hela vägen ut fungerar det inte. Ibland balanserar McCollugh på gränsen till smetig äventyrsromantik och hade historien hållts i lite stramare tyglar skulle läsningen bli mer av ett åh! och mindre av ett ääh!. Austen vänder sig säkert i sin grav både en och två gånger, men jag, jag väljer att skratta gott.

Och visst, när tiden är mogen inser ju självklart Mary att man visst kan ha förnuftet i behåll – även om känslorna skenar ibland. Då kväser den stolta ungmön sina fördomar om äktenskapet som ett fängelse och säger, inte helt utan övertalning, ja. För det är ju en erkänd sanning att en ung kvinna (ja, OK då, förhållandevis ung), med en hyfsad inkomst, måste vara på jakt efter en man.