Boken har fått sitt namn efter en svartklubb i Malmö.

Jag fastnar för en bild föreställande en hand som håller en stor blålila dildo. Sättet den anonyma handen håller den på påminner mig om hur Frihetsgudinnan håller facklan. En slags fruktbarhetssymbol eller en förtryckande påk?

På en annan bild verkar en kvinna njuta. En kvinna har vingar tatuerade över hela skuldran.

Jag blir lite svävande när jag skall berätta vad den här boken handlar om, egentligen. Om nu det spelar någon roll. Det är egentligen bara fotografi, som det svänger om.

Jag tror den handlar om det som de avporträtterade om tio år kommer att referera till som ungdomsåren. De där åren när allt är möjligt och den egna gruppen viktigast i världen. Det handlar om närhet, om att ta på varandra, kyssas eller att bara ta på sig själv. Och det handlar om att på Håkan Hellströmskt vis ramla gatan fram. Ostoppbar.

Hoten kommer från det övriga samhället. Och bör på något anarkistiskt vis bekämpas. ”Fuck the police” har någon skrivit på gatan bredvid demonstranten som gör sig beredd att slänga iväg någon slags lysraket. Bankfönster är till för att krossas. Råttorna ligger döda på asfalten. Polisen rycker fram med kravallhjälm.

Författarens självporträtt spränger filmremsans gränser och har något magiskt över sig, ungefär som fantomens ring. (den onda).

Det här är en livsbejakande rapport från ett ungdomsliv som omväxlande är kaotiskt utlevande och stillsamt eftertänksamt.

Boken innehåller inte en enda rad text, vilket i detta fall är befriande. Vi är som läsare helt utlämnade till att tolka bilderna utifrån våra egna erfarenheter och fördomar.

Dessutom är detta troligen den första bok vars bilder finns som gatstenar utplacerade i Malmö.