”Life turns out like a TV serial”, sjöng Elvis Costello. De gjorde en film om oss en gång, inleder Clay sin berättelse den här gången, 25 år efter att Bret Easton Ellis först lät honom komma till tals i debuten Less Than Zero. Clay är inte nöjd med den boken heller, den där fjantige wannabeförfattaren från östkusten gjorde ju honom till någon sorts zombie –

I became the handsome and dazed narrator, incapable of love or kindness. That’s how I became the damaged party boy who wandered through the wreckage, blood streaming from his nose, asking questions that never required answers. That’s how I became the boy who never understood how anything worked. That’s how I became the boy who wouldn’t save a friend. That’s how I became the boy who couldn’t love the girl.

– men boken höll sig åtminstone till vad som faktiskt hände honom, medan filmen blev till en parodi, en pastellfärgad antidrogpredikan där varken Clay eller någon annan kunde känna igen sig. Men åren gick, och nu är det Clay själv som gör filmerna. Eller ja, manusen till dem. Ibland får han till och med vara med och sköta rollbesättningen. Så när han nu, precis som i den första romanen, återvänder hem till Hollywood från östkusten och en ganska usel skådespelerska erbjuder honom sin kropp för en roll i “hans” film – varför inte? Och alla hans gamla ”vänner” är ju fortfarande här, och så är cirkusen igång igen, och bisarrt nog börjar handlingen se smått bekant ut …

Precis som i Ellis förra roman (och till viss del i alla hans romaner) är det alltså en del meta här: Imperial Bedrooms-Clay är inte Less Than Zero-Clay, menar han själv i alla fall, och det är ju han som är berättaren så då måste det väl vara så. Alltså finns här inte samma handlösa, fumlande frifall som i föregångaren, utan tvärtom är det kanske Ellis mest strukturerade roman någonsin; här finns ett solklart noirdeckarfall, med en femme fatale och en mäktig man som kan göra vad han vill och barndomsvänner som behöver hjälp. Och en hjälteroll för Clay att spela, om han bara kan vara nykter länge nog, och om spökena slutar störa honom, och om han tillåts …

Att skriva en uppföljare till en generationsroman så här långt efteråt är inte lätt – fråga Klas Östergren. Man måste på något vis göra den till något utöver bara en enda lång epilog, en roman som säger något nytt utan att förstöra originalet. Och i sina bästa stunder är Imperial Bedrooms också riktigt bra, en elak slapstick om ett Hollywood där allt förtvivlat klamrar sig fast runt ett enda recyclande, med plastikoperationer för att dölja att det fortfarande är samma tomma människor som styr som var unga 1985 och nu lyfter fram Paris Hilton som ett ideal. Där allt och alla som hotar störa idyllen kan skrivas ut utan spår eller mördas för att föra handlingen framåt. Där man inte kan göra en trovärdig 80-talsfilm eftersom alla unga skådespelerskor är 10 kilo lättare och två behåstorlekar större än de skulle varit då.

I don’t recognize Rip at first. His face is unnaturally smooth, redone in such a way that the eyes are shocked open with perpetual surprise; it’s a face mimicking a face, and it looks agonized.

Och mitt i alltihop står Clay, berättaren, manusförfattaren, mannen som lägger orden i mun på både sig själv och på de allra största skådisarna, och den som styr i Hollywood styr världen … men hela tiden måste han också anpassa sig till förlagor, till skådisars nycker, till producenters allsmäktighet. En liten kugge i en drömmaskin som alltid gör samma story och som inte kan annat än att mala.

Men ändå. Trots intressanta detaljer håller helheten inte riktigt. 1980-talet fick folk att leta efter djup i Huey Lewis-låtar, skrev jag i recensionen av Less Than Zero. Eller, om man vill vara lite elak, i Bret Easton Ellis-romaner. Hans fans och kritiker har alltid kunnat enas om att karln skriver om det moderna samhällets ytlighet, materialism och innehållslöshet, de är bara inte helt överens om huruvida hans böcker är en träffsäker satir av det eller ett av de värsta exemplen på det. Jag misstänker att han är rätt nöjd med den tvetydigheten, och han har mjölkat den rätt rejält – ofta framgångsrikt. Men här mal han lite för ofta på tomgång, påpekar solklarheter som vi såg redan i Sunset Boulevard, knackar på öppna dörrar, och stoppar nästan pliktskyldigt in våldsscener. Lite för ofta känns Imperial Bedrooms som de flesta av Hollywoods uppföljare, en historia som vi kommer ihåg varför vi gillade, men som mest bara kan understryka det som förlagan redan gjorde bättre.