1880-tal. Stockholm, Sverige. Framtidstro! Fabrikshjulen snurrar. Folk flyttar från landet in till staden. Fabrikshjulen snurrar fortare. Reaktionära vindar viner. Socialismens frö har grott ett tag; nu frodas den och slår ut med full kraft. Så också kvinnorörelsen. Strindberg morrar, men kvinnor som Ellen Key, Alfhild Agrell,Sonja Kovalevsky skräms inte till tystnad för det. I denna gräddfil finns också författaren, tillika dramatikern Anne Charlotte Leffler, varken skrämd eller en tyst. I eget tycke kanske en aning för behärskad, för lagom. Vänta ni bara!

Stockholm är också kallt, trångt och hårt. Man kan fastna maskinernas hjul, fabrikens eller sina egna. Vad spelar det egentligen för roll? Det personliga är ju ändå politiskt! Alltså upp till kamp och till försvar för kvinnors rättigheter. Stora ord som ofta stannar där, blir inget mer. Vissa har förmågan att sätta dem i handling. En av dessa är Anne Charlotte. 1888 ger hon sig ut på en resa som kommer att ta henne kors och tvärs genom Europa ända ner till Nordafrika. Ursäkten: måste göra efterforskningar på plats för att kunna skriva klart sin roman, Sommarsagan. Sanningen: måste komma bort från ett kvävande och kärlekslöst äktenskap. Måste få skriva, uppleva kärlek, hitta sig själv!

Skrivet blir det. Och kärlek får hon uppleva. Hon möter män och i det sköna Italien möter hon Mannen. Men hittar sig själv? Nja…

Över hundra år och två världskrig senare gör Anne Charlotte Lefflers släkting, Tove Leffler, samma resa. Och skriver romanen Den kärleken. Hon går i sin släktings fotspår, vandrar gatorna, besöker platserna. Allt är sig likt. Allt är annorlunda.

Att läsa Den kärleken gör mig gott och ont. Det är omöjligt att förbli oberörd av detta människoöde, berättat flyhänt och vackert. Tempot är mjukt, långsamt, lagom. Precis som Anne Charlotte själv. Men detta är bara toppen av ett isberg. Djupt där nere, längst in blåser det orkaner. Anne Charlottes släpps ut och priset hon får betala är högt. Själv behåller Tove Leffler skickligt greppet om språket, orden. Och det är det som gör romanen så drabbande. Bortser man från typografin, som ger ett stökigt, för att inte säga direkt oredigerat intryck är detta är en mästerlig bok om livet om älskas och bli älskad. En bok om strävan efter att bli sann, erkänd och sedd. Och att inse att vägen dit kantas av kompromisser, svek och lögner. Växlingen mellan Anne Charlotte 1880-tal och Tove Lefflers 2009 känns nödvändig och aktuell. Dået och Nuet speglar sig i varandra, frågar: Vad har egentligen hänt och förändrats? Vi drömmer fortfarande om kärlek och framgång. Vi debatterar manligt/kvinnligt och det personliga är fortfarande lika poltiskt. Solen är densamma, men lyser nu på en ny generation.

Nuet är sålunda en alltför krank blekhet – ett ögonblick så genomskinligt att man kan undra om det ens existerar.