Poeten Joar Tiberg debuterar som barnboksförfattare med Månen blev rädd. Han har skrivit en stark allegori om sorg, kanske depression, och rädsla. Det handlar om månen som plötsligt känner att han tappat kraften – han orkar inte lysa längre. Rädd har han blivit också. För Jorden där under. Bergen, träden och ljuset. Han försöker gråta men kan inte.

Han frågar solen om hon förstår vad det är för fel med honom. Det gör hon inte, men hon har hört talas om stjärnor som blivit så ledsna att de ramlat ner, och hon berättar om en plats där det finns sådana som kan gråta och som kan lära andra att gråta. Månen beger sig dit. Där möter han ett gäng stjärnor som är illa åtgångna (en har ett ärr i ansiktet, en ett sår på örat, och en är utan öga) men som förenas i sitt utanförskap.

De tar honom med till en mörk, nästan alldeles svart sjö. Månen är rädd men fortsätter. I detta mörker som är alldeles för tungt för att han ska ha en chans att lysa upp, börjar han äntligen gråta. Och först när mörkret blivit en del av honom kan han lysa igen.

Bilderna är kongeniala. Anna Höglund tar textens allvar på allvar. Ibland är de vackra, oftast blå-blågrå, någon gång ångestfullt rosa och kallt gröna, bilderna nästan väl tunga i sin existentiella övergivenhet. På första uppslaget har månen tappat fotfästet, han tycks sväva okontrollerat i det stora mörkblå djup som så tydligt kontrasterar mot ljuset från lägenheternas fönster där nedanför.

I en annan obehaglig bild sitter månen ensam på tunnelbanan. Allting går i en spygrön färg, och fönstren runt omkring är hotfullt svarta. Vagnen liknar en grotta, och det enda som verkar hejda den från att rasa in över månen, som plötsligt inte är större än en boll, är fyra smala stänger.

Det allra finaste uppslaget visar ett vinterlandskap så kallt att månen själv slår armarna om sig. Trots att landskapet framträder mot en djupt mörkblå natthimmel, får man inte känslan av en öppen, ändlös rymd i den blå färgen. Det liknars snarare en kuliss. Det skapar ett oroande, nästan ödesmättat intryck som förstärks av bildens totala tystnad. Tåget som rusar fram i motivets centrum tränger inte genom utan förstärker ödsligheten.