Någonting har hänt med den svenska arbetarlitteraturen. Efter att ha fört en tynande tillvaro under det sena 1900-talet har 00-talet inneburit något av en renässans för denna klassiska genre. Författare som Åsa Linderborg, Susanna Alakoski och Torbjörn Flygt har bidragit med personliga uppväxtskildringar där det svenska industrisamhället åter satts i litterärt fokus.

Gemensamt för deras romaner är att familjen och uppväxten i arbetarhemmet är det centrala i berättelsen. Där är det föräldrarna som beger sig iväg till fabriken. Den stora skillnaden mot Maria Hambergs Drömfabriken är att hon tar med oss in i själva fabriken, för här flyttas nämligen fokus till just själva arbetet. Familjen och fritiden finns givetvis här också, men ligger hela tiden i fjärran, bakom utstämplingsklockan och betongväggarna. Nuet är istället lajn, det löpande band som sakta rör sig genom den halvkilometerlånga fabriken och som under inga omständigheter får stoppas.

I Drömfabriken följer vi ett antal arbetare under en lång tidsperiod där förändringarna endast märks av i ny produktionsteknik. Teknik som effektivare skapar nya bilar men som knappast förbättrar villkoren för de anställda.

Här finns Gunilla och Svenne, två yngre arbetare som egentligen bara ser arbetet som tillfälligt men som trots varningar från äldre kamrater sakta men säkert faller in i rollen som industriarbetare. Veteranen Gunnar kan alla moment, har arbetat hårt och flitigt för företaget i hela sitt liv men är trots guldklockan ändå inget mer än en produktionsenhet. Förmannen Torstensson har jobbat upp sig den hårda vägen till förman men måste nu hela tiden kämpa, såväl mot sina gamla kamrater på bandet som mot de nyutbildade ingenjörerna, de som med sina akademiska glosor och kunskaper om datorer och automatiseringar får chefernas öron. Thabo har flyttat till Sverige från Gambia med sin familj i strävan efter ett bättre liv men möts av det dubbla föraktet, som arbetare men också som afrikan. Anna-Greta har kroniska smärtor och uppskattar sitt nya, mindre slitsamma arbete som kontrollant men får då också känna på avståndstagandet från sina gamla kamrater när hon nu plötsligt ses som en del av överheten. De har olika roller, men ändå finns de där bara för att föda bandet och utifrån ledningsperspektivet ses de knappast som några unika individer. De är nämligen alla utbytbara.

Språket i Drömfabriken är rakt och effektivt, fritt från utsvävande metaforer men innehåller istället detaljerade beskrivningar av arbetsmoment och produktionsteknik.

Förr fick de skruva ventilerna en och en direkt i skruvstycket. Nu har de speciella stålskenor med utfrästa spår där det finns plats för sex åt gången. Det går bara att sätta ner dem på ett sätt. Och de har fått nya pneumatiska skruvstycken, ingen behöver veva. När man byter ventilsort byter man stålskena, man bara trycker på en knapp så tjongar det till i skruvstycket och klämmer fast med flera kilos lufttryck, snabbt och effektivt

Det ger en stark läsupplevelse med hög närvaro och som läsare står man själv där på golvet och berättelsen pågår runt omkring en, vid bandet, i lunchrummet eller på vägen till busshållplatsen. Karaktärerna är också trovärdiga och levande snarare än att de skulle vara där som schabloner för olika arketyper av arbetare.

Att jag själv, för ganska länge sedan, arbetade på ett löpande band-liknande jobb på ett bageri under ett halvår gör nog sitt till för inlevelsen. Men det jobbet kan också ses som ett facit till romanen Drömfabriken. För allt fanns ju där också: strategierna för hur man stämplade in och ut, de äldre arbetarna som inte gjorde annat än att klaga på företaget men som ändå skulle jobba över gratis istället för att någon defekt vara skulle passera deras arbetsstation och snacket om vad som skulle sägas till chefen när man står där med den stora stryktippsvinsten i handen.

Hamberg tar med Drömfabriken helt enkelt upp vardagen för den befolkningsdel som arbetar inom tillverkningsindustrin, något hon själv gjorde under närmare trettio år. En värld som sällan belyses inom litteraturen men som är vardag för så många fler än de frånskilda kriminalinspektörernas eller de grävande journalisternas. Så är man ute efter en rejäl dos socialrealism, från vårt eget land, i vår egen tid så finns det nog väldigt få konkurrenter till Drömfabriken.