Personligen är jag trött på att läsa böcker som handlar om unga människor i västerländska storstäder som har problem med sig själva. Det känns för trångt, för tråkigt, för bortskämt. Istället vill jag läsa böcker om sådant jag inte känner till, om människor som lever i andra länder eller har andra problem, gärna mer samhälls- än individrelaterade sådana, gärna med tillbakablickar på en historia som kan förklara eller i alla fall sätta in nutiden i ett sammanhang större än bara den egna individen och familjen.

Det här är böcker som Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz, Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Och på senare tid har jag förstått att det inte bara är jag som gillar det här, det finns tydligen så många som gör det att det blivit en egen genre: etnicitetslitteratur. Problemet med genren är att den lätt kan leda till en reducering av böckerna den omfattar. Man vill gärna se boken som en vittnesskildring och författaren som en representant för sin bakgrund, sitt land eller sin etniska grupp. Och man kallar inte romaner om västerländska förhållanden för etnicitetslitteratur.

Men om det nu finns så är Nam Les novellsamling Båten är ett utmärkt exempel på etnicitetslitteratur. Jag tycker om den av samma orsaker som jag gillar ovanstående böcker: jag får en bild av ett sammanhang, en plats, av människor med en historia och en omgivning som spelar roll för personerna och handlingen. Men den går också utanför det begränsande i etiketten – det handlar inte (mer än möjligen delvis) om Nam Les egna erfarenheter, platser han har varit på eller saker som hänt hans familj. Han är inte en representant för en viss etnisk grupp när han skriver. Han är om något, en representant för mänskligheten.

Det här är en samling helt fantastiska noveller. De utspelar sig på så skilda platser som i Colombia, Japan och Australien, deras huvudpersoner är allt från medelålders kvinnor till äldre män och små flickor. Deras problem sträcker sig från att vara båtflykting till att ha ett brustet hjärta, från att vara regimmotståndare i Iran till att växa upp med en mamma som är döende i Australien. Nam Le tycks känna alla de här personerna, tycks ha levt alla deras liv. Hans etnicitet är inte en utan många. Eller så är de alla en och samma.

Sedan skriver han ruggigt bra också. Novellerna innehåller alla flera nivåer. Det är inte en händelsekedja som utspelar sig, det är alltid flera, så som det är i ett liv. Tonårige Jamie har en mamma som är sjuk och en pappa som är inåtvänd, men han har också blivit hjälte i skolans fotbollsmatch och han strular med skolans snyggaste tjej. Le låter de olika skikten framträda gradvis, han har ett mycket snyggt sätt att först sätta en scen för att låta läsaren skapa sig en egen bild och sedan lägga till lite så att man gradvis både överraskas och förstår mer och mer. Han förenklar och komplicerar på samma gång. Han skriver mycket bra och öppna – men inte för öppna – slut.

När jag hörde Nam Le prata i Stockholm förra veckan ville han själv inte säga något om gemensamma teman i novellerna. Egentligen menar han att de inte alls hör ihop och skulle må bättre av stå var för sig istället för att samsas i en novellsamling. Men nu när de står tillsammans så visst kan man konstatera att det finns teman. Ett starkt sådant som går igen i de allra flesta novellerna, inte minst den inledande som skildrar en ung författares möte med sin åldrade vietnamesiske far och påminner mycket om Nam Les eget liv, talar om relationer mellan föräldrar och barn. En relation som vi inte själva valt, men den relation som kanske säger mest om oss, som mest avgör våra liv. Något annat som återkommer i flera av novellerna är vattnet och havet – en stark symbol som kan vara både det som binder samman och det som skiljer åt, det som tar och det som ger, det som alltid är lika och det som alltid förändras. Det är evigheten i kontrast till våra korta liv, det är drömmen om frihet i förhållande till allt instängt och kravfyllt.