För yngre generationer är August Strindberg framför allt en litteraturhistorisk institution. Det går inte att komma runt Strindberg, vilken litteraturhistoria eller svenskkurs man än läser. En institution.

Men så ibland hör man talas om en annan Strindberg. Den radikale Strindberg. Strindberg som var på tok för kontroversiell för att komma på fråga för ett Nobelpris. Strindberg som var en stor förebild för de tidiga arbetarförfattarna.

Det är denne Strindberg jag söker i Det nya riket. Söker, och finner i bara alltför stora doser, beroende på vad man nu egentligen menar med radikal.

Det nya riket påminner en hel del om de satiriska beskrivningarna av samhället som förekommer i Röda rummet. (De är för övrigt mina favoritinslag i Röda rummet.) I Det nya riket renodlas just dessa beskrivningar. Här finns ingen romanintrig eller återkommande karaktärer. Det nya riket är noveller, eller knappt ens det. ”Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv” är undertiteln. ”Skildringar”.

I tio sådana skildringar häcklar Strindberg i princip hela sin samtid: kungarna, adeln, borgarklassen, ”svenska folket”, media, nationalteatern, akademien, universiteten, ”idealisterna”, politiken och militären. Ibland är det kvickt, träffsäkert och vansinnigt roligt; lika ofta kommer samhällskritiken på skam i de privata hämndaktioner författaren hämningslöst brukar sitt skrivande till.

I Samlade verk-utgåvans minutiösa men väl fantasilösa kommentarer kan man få veta vilka alla personliga små nålstick var riktade mot och även om tiden gör somliga poänger irrelevanta eller helt enkelt svårbegripliga är det nog faktiskt till Strindbergs fördel att det småttigt personliga faller ur minnet medan formuleringarna lever kvar.

Till det man gärna glömde hör det antisemitiska kapitlet ”Moses”, som författaren till råga på allt tydligen försökte använda i privata utpressningssyften. I ”Moses” karikeras framstående svenska judar och ”Moses” syftar ömsom på enskilda judar, ömsom på ”Juden” i gemen, vilket flyter samman på ett fullkomligt groteskt sätt. Kanske kan man inte riktigt döma forna tiders rasism utifrån vad vi vet och känner idag, men det här är även för sin tid plumpt och osmakligt ut i fingerspetsarna.

Inte sällan finns det något pubertalt över den begåvande, men fullkomligt urskiljningslöse Strindberg, denne unge, indignerade utropstecknens man. Bitvis är han en lysande satiriker, vass och på pricken. Det är han när han skildrar det löjliga i nedärvda privilegier, när han kommenterar det inskränkta och slutna i kultur, media och politik, hyckleriet hos sedlighetsivrarna eller den offentliga lögnen.

Han är träffsäkert dråplig inte minst i bilderna av hur ”svenska folket” representeras eller hur Sverige och dess historia framträder på något alldeles eget fantasiplan när retoriken sätter in. Bland annat kommenterar han per parentes finurligt en kunglig järnvägsinvigning i den här stilen:

Landshövdingen har ordet. Svenska folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrekt av Mecklenburg, Kristian II) och stridit och blött för dem (mycket sant!); svenska folket, vars representanter talaren ser samlade här, (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset) har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England). [---] Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Karl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).

Här finns med andra ord både att roa sig med och bli förbannad på. En och annan känga sitter nog där den borde även dryga århundradet senare. Nog hade det varit spännande om man kunde fått höra vad hr Strindberg ansett om det.