När jag läser Nederland åker jag tåg. Då jag tittar upp första gången befinner jag mig någonstans mellan Hallsberg och Laxå. Utanför går landskapet i höstfärger och det jag ser är åkrar, skogsdungar och en och annan lantgård. Jag inser att min tillvaro är ganska långt borta från bokens glittrande Manhattan. Ändå har jag förvånansvärt lätt att sätta mig in i den situation som huvudpersonen, Hans van den Broeck, upplever den där tiden i New York som boken berättar om.

Nederland handlar i första hand inte om New York. Egentligen handlar den inte om New York över huvud taget. Staden är endast en kuliss till den huvudsakliga historien. Historien om kärlek och familjebildning och hur man håller samman sig själv då den ena parten i relationen inte längre anser att förhållandet är värt något. Det handlar om hur man överlever när man blivit lämnad av den man älskar.

Nederland utspelar sig i efterdyningarna av terrorattacken mot World trade center i september 2001 och medan USA, med George W Bush i spetsen, går in med vapen i Afghanistan blir bokens huvudperson, Hans, lämnad av sin fru som flyttar tillbaka till England med deras son. Helt plötsligt är hans liv förändrat och som läsare får vi följa hur han försöker komma in i sin nya tillvaro.

Hans van den Broeck har ett litet annorlunda sätt att lösa den situation han försatts i. Medan andra kanske förnyar sig själva, renoverar huset, dricker för mycket alkohol, eller vad man nu gör när man blir ensam, så tar Hans upp sin ungdoms cricketspel. Cricketen blir tryggheten i hans nya, ensamma tillvaro och genom den försöker finna sig till rätta i sitt liv.

I sin nya tillvaro möter Hans ett antal, mer eller mindre, osannolika personer som får honom att tänka över sin situation och som påverkar honom i det beslut som leder fram till återföreningen med hustrun och flytten tillbaka till London. Vi har den trinidadiska cricketspelaren, entreprenören och visionären Chuck Ramkinsoon. Vi har den självmordsbenägne ängeln Taspinar från Turkiet, och vi har alla de osannolika figurer som Hans lever tillsammans med på Chelesa hotel, den byggnad som är hans hem sedan lägenheten blivit utrymd i samband med terrorattacken. Det är dessa personer som till stor del är bokens behållning. Det är deras värme och deras glädje och bekymmer som får mig att uppskatta Nederland så mycket som jag faktiskt gör.

Nederland är ingen händelserik roman, men det behövs inte heller. Tonen och känslan i historien räcker mer än nog för att jag skall finna den läsvärd. Jag finner en värme i Nederland. En värme som till stor del baseras på alla de bifigurer som på ett eller annat sätt griper in i Hans van den Broecks liv. Jag finner en trygghet i att veta att även udda och vanligtvis ensamma personer får känna närhet och värme, får känna sig omtyckta och behövda, om än bara i en bok.