Det är svårt att vara man, säger Elvis Okés far till honom. Måttet på en man brukade vara hans namn och hur gott det var, och det namnet – den hedern – måste man vara beredd att försvara både mot yttre och inre hot.

Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter han som sagt Elvis. Det är ungefär det de har kvar att försvara, kan man tro; de bor i fattigkvarteren i Nigerias huvudstad Lagos, och om det ligger någon mening i det att Sunday är försupen och har vilodag varje dag, Redemption en småskurk, och Elvis själv en misslyckad dansare är det inget de egentligen märker; idag är ju namnen bara ord. Visst, Elvis försöker ibland försörja sig som Elvisimitatör, dansa och le för de vita turisterna, men ingen vill ha en 16-årig svart Elvis och bit för bit dras han in i både brottsliga och politiska konflikter – vilket i en militärdiktatur givetvis ofta är samma sak.

Graceland är på många sätt en imponerande roman, både lekfull och kargt realistisk, som låter sina karaktärer referera både nigerianska (Achebe, Soyinka) och västerländska (Ralph Ellison, Dostojevskij, Bob Marley) författare för att skapa en bild av det lapptäcke världen blivit. Utifrån en, om vi ska vara ärliga, ganska standardartad grundberättelse om en ung man som försöker hitta sin plats i en värld som inte verkar vilja ha honom (lustigt nog är Elvis Oké inte fullständigt olik Maria Gripes Elvis Karlsson) väver Abani en komplex historia där detaljerna får visa hur allt hänger ihop, från kungadömen till militärdiktatur, från Las Vegas ner till Afrikas kåkstäder, där allt det som ditt namn och din bakgrund antyder att du ska få ofta blir till besk ironi. Ett nådens land, i betydelsen att allt du får är på nåder. Abani tacklar politik utan övertydliga pekpinnar; saker är som de är, och människor gör det de gör tills de lämnar byggnaden. I bästa fall får man välja vad extranumret är.

Lite trist är det bara att den svenska översättningen inte riktigt håller måttet. Visst, det är ingen enkel bok att översätta, men Isakssons språk är småstolpigt och av karaktärernas blandade gatuengelska har blivit en svensk slang som nästan doftar pilsnerfilm (jag påminns om Erik Anderssons försök att översätta Trainspotting till västgötska – ”Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister”). Kanske blir det en liten extra ofrivillig kommentar, ett sätt att knyta in även svenskan i lapptäcket, men det stör mig även om boken fortfarande är klart läsvärd.

Förr döpte vi barn efter helgon och förfäder i hoppet om att deras goda egenskaper skulle föras vidare. Enligt vissa läkare dog Elvis Presley av fattigdom. Inte när han dog, svårt överviktig, fångad i det Graceland som skulle bli hans palats men blev hans mausoleum, men när han var ung. Efter 16 år av fattigdom och konstant undernäring kunde hans kropp inte hantera den mat och de droger han plötsligt fick råd att stoppa i sig (på covers på svarta artister, jodå). Han var körd från första början, om inte fattigdomen dödade honom så skulle framgången göra det; en ironi lika bitter som situationen i det som borde ha varit ett av Afrikas rikaste länder. Men bra musik har alltid fötts ur blues.