Ett av Per Nilssons starkaste kännetecken är hans säregna karaktärer. De är ofta drömmare, funderar mycket, är speciella. Ett annat mycket typiskt Nilsson-drag är hur han stoppar in karaktärer från andra böcker i sina historier, som en vink till läsaren, för att inte tala om att han stoppar in sig själv på olika sätt och överhuvudtaget leker med metareferenser. I Absolut Per Nilsson släpper han loss fullständigt. Alla karaktärer, undantaget möjligen nån liten bifigur, kommer från någon av hans tidigare romaner: Hannah, Andreas/Anarkai, Ritva från Korpen flyger, Göran Persson 1 och 2, Zarah, Anon, Jonathan, Josefin, Mia-Maria, Amina, Ann-Katrine – you name it. Naturligtvis är Per Nilsson själv med, och han lyckas till och med peta in ett boksamtal om den egna boken Svenne i en klassrumsscen.

Men blir det någon historia av detta? Jo, det blir det, om än lätt rörig. I korthet går det ut på att hitta Zarah, som är försvunnen. Och om att hitta hoppet och tillförsikten – för alla karaktärer. Till mångt och mycket liknar den förstås Per Nilssons tidigare böcker och i synnerhet Ett annat sätt att vara ung – Hannah är även här en huvudkaraktär och karaktären Per Nosslin/Nilsson bråkar återigen med hennes huvud och skriver hennes historia. Och det är väl lite det jag vänder mig emot: jag har ju läst det här förr. Jag ställer mig dessutom frågande till om någon som inte har koll på hela Per Nilssons utgivning kan få något ut av boken eller om det bara blir ett myller av karaktärer. Jag tror att man hellre bör läsa en av ”originalböckerna” i så fall. Har man läst i stort sett alla böcker, som undertecknad har, blir det dock ett enda stort party av glada återseenden.

Däremot är jag inte särskilt förtjust i alla sexanspelningar. Det är mycket rätta till kukar och gymnasielärare som tittar på småtjejer och tonårskillar som bara vill ha sex och tonårsstjejer som inte bara vill ha sex. Jag har verkligen inget problem med sex i böcker, ungdomsbok eller ej, men här står det mig upp i halsen trots att det inte är några särskilt övertydliga skildringar. Det blir lite tröttsamt och känns ganska kladdigt bara.

Per Nilssons ständiga lek med fiktionen kontra verkligheten förtjänar en eloge i dessa based on a true story-tider. Han skriver oupphörligen om författarens rätt att ljuga, att leka Gud och ändra historierna som det passar honom själv. Han blandar in ”verkligheten” men ingen vet om verkligheten faktiskt är som han beskriver det, författaren har rätt att säga att något är sant fast det kanske inte är sant ur en annan synvinkel. I relation till suget efter böcker som har hänt på riktigt är detta intressant. Vad är egentligen på riktigt? Min sanning är inte din sanning, och kanske har jag rätt att försköna min sanning för att den ska bli intressantare att lyssna på? Eller?

Frågan är vad som händer nu, är Absolut Per Nilsson ett bokslut? På baksidan av boken har författaren skrivit:

Jag är författare. Skapar världar. Befolkar dem. Leker Gud. Och en del av leken genom åren har varit att personerna i mina böcker har hälsat på hos varandra, tittat in i varandras världar, dykt upp i varandras böcker. Och nu får alla vara med, eller i alla fall nästan alla. En sista gång.

En sista gång alltså? Äsch, är det slut nu?