Se på unge Frank Wheeler, äkta man, tvåbarnsfar och snart 30. Han jobbar i sin trädgård på Revolutionary Road ute i förorten i Connecticut. Han bryter upp stora stenar på bakgården och släpar runt dem till framsidan där han försöker stenlägga gången ner till garageuppfarten. Det är hårt arbete, svetten rinner i hans ögon, barnen kommer i vägen hela tiden och ska vi vara helt ärliga är det lite tveksamt om han någonsin ska bli klar med den där gången. Men han är ju Man, familjens överhuvud, så han jobbar på.

Se på unga April Wheeler, hustru, tvåbarnsmor och snart 30. Hon ska vara stjärnan i lokala amatörteaterns uppsättning av "Den förstenade skogen" (ett gisslandrama, hoppsan) och även om hon egentligen gav upp de där naiva ungdomsdrömmarna om att bli modell eller skådespelerska när hon gifte sig ser alla att hon är den enda i pjäsen som vet vad hon håller på med; hon kan sina repliker, hon förstår sin roll, hon är den sista som ger upp när pjäsen ofrånkomligen havererar. Fast självklart håller hon inte hela vägen; alla här är ju amatörer.

She must have spent the morning in an agony of thought, pacing up and down the rooms of a dead-silent, dead-clean house and twisting her fingers at her waist until they ached; she must have spent the afternoon in a frenzy of action at the shopping center, lurching her car imperiously through mazes of NO LEFT TURN signs…

Ännu en av Hollywoods gnälliga historier om hur hemskt det är att bo i en rik medelklassförort, alltså? Ja och nej. Det har ju gjorts en del såna grejer både i film och litteratur de senaste åren (och i TV – skaparen av Mad Men sägs ha tvingat alla inblandade att läsa Yates) så det är kanske inte så underligt att Revolutionary Road (skriven 1960, utspelar sig 1955) blivit återupptäckt efter ganska många år på antikvariatshyllorna. Men Yates hade ögonen med sig, och på något underligt vis verkar Revolutionary Road kommentera all förortsångest som inte hade hunnit skrivas än. Frank och April är fullt medvetna om sin situation. De har inga tankar på att bara slå sig ner och vänta på befordran, barnbarn och döden medan rosorna växer; de är ju intellektuella, gubevars, de vet hur fånigt det småborgerliga livet är, och de tänker inte falla i samma fällor som sina föräldrar och grannar. Är de inte nöjda med sin situation kan de ju alltid dra upp bopålarna och flytta någon annanstans; det finns väl inget som binder dem i Connecticut? De är ju efterkrigsgenerationen, de står på gränsen till en ny värld med datorer och kvinnofrigörelse, de ska bygga en helt ny väg av alla de där gamla tunga, ingrodda stenarna.

Det är bara det att den där vägen går käpprätt åt helvete.

Yates slösar ingen tid på komplicerade handlingar eller övertydliga budskap; han bara skapar sina karaktärer med alla goda och dåliga sidor och låter dem studsa mot varandra. Det är givetvis frestande att dra paralleller till andra skildrare av den amerikanska drömmens mellanklassbaksidor – Fitzgerald, Updike, Oates … men samtidigt är Yates prosa så precis och hans ironi så knivskarp att det knappt känns när den karvar i en, och varje försök att definiera boken som antingen ångestladdat förortsdrama om människor som gått vilse eller giftig satir av bortskämda medelklassungar som missat att växa upp är dömt att misslyckas. Som så mycket annat här. Där exempelvis Updike gör det lite lätt för sig genom att göra Rabbit Angstrom till en ganska stor skitstövel finns egentligen inga illvilliga sidor hos paret Wheeler; de är bara lite för förtjusta i idén om sig själva som nyskapande och fördomsfria för att se alla de gamla idéerna och maktstrukturerna de lever i. Det inte bara det att de borde veta bättre, det som krossar hjärtat på läsaren är att de faktiskt vet bättre – och ändå går det som det går. Varje sköna nya värld är ju bebodd av gamla fula människor.

Det är lätt att glömma att "revolution" betyder ett helt varv, en sluten cirkel tillbaka till början; själva ordet antyder att det inte finns några helt nya vägar. Och även med de bästa föresatser kan det sluta i terror.