Gun-Britt Sundströms nya textsamling, Bitar av mig själv, kan man uppskatta redan för det faktum att den listigt följs åt av en nyutgåva i pocket av hennes mest välbekanta roman, ”förhållanderomanen” Maken från 1976. Det var väl banne mig på tiden.

Sundström är kanske inte fullt så känd som hon förtjänat – och jag vågar utan att blinka påstå att till exempel Maken hade förtjänat epitetet ”generationsroman” på alla plan mer än vilket blaserat skräp som helst av Ulf Lundell. Det faktum att hon sedan romanerna på 70-talet har fört en mer undanskymd tillvaro framför allt som översättare har i alla fall inte helt förhindrat att hon fått en viss kultstatus – för övrigt också det ett epitet som löjligt ofta tycks reserveras för manliga författare – inte bara bland de som var unga kring 1968 utan också för senare generationer.

Därför kan jag tycka att det nästan är synd att Bitar av mig själv så entydigt marknadsförs som en ”generationsbok”. (Vad nu det är?) Sundström skriver om 68-generationen som en av dem som vare sig stod på de radikalaste barrikaderna i början eller obekymrat vandrade vidare direkt in i storföretagsstyrelserna i slutet av 70-talet. Hon var där och hon har fått distans till det – och hon står mer eller mindre för samma saker idag. Det är roligt och hoppingivande att läsa i en tid som sällan tycks ha mer än ett löjets hånflin till övers för idealism och alternativ. Men jag tror inte att den där känslan av förlust, av diffus längtan, egentligen är generationsbunden.

Samtidigt är det onekligen en berättelse om min föräldrageneration och vad som har hänt i Sverige de senaste decennierna. Sundström går med i SAP i bedövad chock efter valet 1976. Så går hon uppgivet ur efter EU-inträdet.

Skälet som ingen frågade efter var att EU-anslutningen och det sätt som den genomfördes på hade fått mig att förtvivla. Utan SAP ingen röd samhällsomdaning. Med SAP inte heller någon.

Inre exil.

Inte kan hon gå ur brevledes; hon gråter så det blir plumpar på brevpappret. Det är det mest hjärtskärande jag någonsin läst om politik, tror jag. Och tjuter ögonen ur mig, jag med.

Men mest skrattar jag förstås. För Gun-Britt Sundströms iakttagelseförmåga är så träffsäker och hon återger vardagens och samhällets små och stora egenheter så lågmält finurligt att det är en ren fröjd att läsa – också när ämnet i sig är nedslående, som när hon tittar upp från Naturskyddsföreningens energispartips och lakoniskt konstaterar att även om hon kokar sina ägg på eftervärme resten av livet förbrukar den unge mannen på vattenskotern utanför den energin på en halvtimme (se textutdrag).

För oavsett vad Sundström skriver om – och Bitar av mig själv täcker in ett brett spektrum av litteratur och språk, vardagspolitik och miljö, den frikyrkliga uppväxten och arbetet i Bibelkommissionen, kärleken till cyklar och avsky mot opinionsmätningar – går hopp, humanism och varm humor som en röd tråd genom texten. För hon stannar inte där i 1990-talets hopplöshet. Hon resonerar vidare med sina barn och landar i en tro som inte bara är logisk utan närmast det enda alternativet: ”Det tjänar ingenting till, kan man inte säga till dem man har satt till världen.”