Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9780972225397 |
Sidor | 473 |
Språk | Engelska |
Julian Gill har tidigare knåpat ihop fyra böcker om det sminkade 70-talsbandet KISS, under den gemensamma titeln "Album focus". Serien är en extremt noggrann genomgång av alla de låtar som någonsin spelats in av bandet eller dess enskilda medlemmar. Ett digert arbete som är helt i en klass för sig. Julian utgår från varje enskild låt, må det vara en officiell sådan eller endast en demo, och beskriver sedan all bakgrundshistorik uppblandat med otaliga anekdoter. På så vis blir böckerna inte bara ett enda långt faktarabblande om producenter, kompositörer, studios och inspelningsteknik, utan även en mycket intressant biografi.
När han nu ger sig i kast med ett annat av hans personliga favoritband, står Sheffieldpojkarna Def Leppard på menyn. Ett av de större brittiska hårdrocksbanden som fick sitt stora genombrott i mitten av 80-talet. Med ett hyfsat säreget sound, som ofta snuddade vid överproduktion, tog man först USA med storm och även sedan hemlandet och resten av världen.
Där hans tidigare nämnda böcker har varit som en våt dröm för varje KISS-fan och som jag personligen uppskattade högt, blir "Misty dreamers" mest en enda lång redogörelse för de låtar bandet spottat ur sig och anekdoterna lyser med sin frånvaro. Självklart är Def Leppard inte ett lika intressant band att skriva om som "The hottest band in the world!", KISS, men nog borde det finnas lite mer stoff att rota fram. Visserligen skriver författaren i inledningen att det egentligen bara är bandet själva som kan producera en utförlig biografi, men med tanke på hur de andra böckerna ser ut är den här boken lite av en besvikelse och själv tappade jag intresset efter ungefär halva boken.
Jag började själv lyssna på Def Leppard i samband med att deras genombrottsalbum "Pyromania" (1983) såg dagens ljus och mitt intresse sträckte sig fram till strax efter "Hysteria" (1987). Efter den monstruösa framgången med det senare och gitarristen Steve Clarks död 1991, hittade bandet inte riktigt tillbaka och numera lever de mest på sina gamla meriter från 80-talet. Ingen är intresserad av ett nytt album från Def Leppard 2008, utan istället köper man upp 80-talskatalogen på cd och minns vad som en gång var.
Bandet har haft sin beskärda del av tragedier som Clarks död och trummisen Rick Allens bilolycka 1984, där han förlorade en arm. Dock kom Allen tillbaka och bandet fortsatte med honom bakom trummorna. Han utformade ett elektroniskt trumset och hans fötter fick ersätta en del av de trumljud han tidigare producerat med två armar. En enorm bedrift, men där slutar också egentligen det intressanta med bandet och det insåg nog Julian Gill också. Boken är mycket mer koncentrerad på diskografin, än roliga och läsvärda anekdoter, som skulle kunna skänka ytterligare ljus på bandets historia. Det blir en enformig läsning och hur nördig jag än kan vara vad gäller låtlistor och konsertscheman, så blir det bara för mycket här. Den enda förklaring jag kan komma på är att Def Leppard troligtvis inte är speciellt intressanta som enskilda medlemmar eller som band.
Precis som hans andra böcker har författren inte utfört några egna intervjuer utan allt är samlat från diverse tidningsintervjuer och reportage. Mest intressant är bandets tidiga historia fram till att de blev ett mastodontband i slutet av 80-talet. I dessa kapitel finns också de mest intressanta historierna. Därefter tappade jag själv intresset och det verkar nästan som om Julian Gill gjort detsamma.
"Misty dreamers" är säkert mycket tillfredsställande för de riktigt fanatiska fansen, men för undertecknad blir det mest upprepande och tomt.
Publicerad: 2008-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-14 00:00
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).