Gränserna mellan fakta och fiktion har hört till de ständiga litteraturdebatterna på senaste tiden, men sällan är det just självbiografier som behandlas då. Att hänga ut sig själv anses oftast inte lika problematiskt som att hänga ut och kanske skruva till andra. Ändå är problematiken förstås omöjlig att komma ifrån: hur vi förstår oss själva och våra erfarenheter är något ganska skilt från enbart biografiska ”fakta”.
Jag kan ändå tycka att självbiografier hör till de böcker som är svårast att recensera. Det är svårt att helt avskärma sig från känslan av att faktiskt recensera någons liv i sig – och det är ju en helt bisarr tanke.
I Berny Pålssons Känn pulsen slå – uppföljare till succédebuten Vingklippt ängel – börjar strukturen gå mig på nerverna. Precis som i Vingklippt ängel finns en känsla av hopp och en nästan ofattbar livskraft, men de ständiga återfallen ger ändå en nära överväldigande känsla av kvicksandsliknande marsch på stället. Alla som någonsin ens kommit i närheten av en missbrukare känner säkerligen igen den tröstlösa, tärande bergochdalbanan av storartade löften och hopplösa återfall och kritiken ligger ju minst sagt illa i munnen. Jag menar, ”ja, ursäkta, men den dramaturgiska strukturen i ditt liv är lite otillfredställande”? Snacka om stenar och glashus, för övrigt.
En annan sida av samma problem är hur Pålsson känner sig tvingad att bemöta hur Vingklippt ängel tagits emot. Otaliga unga människor har uppenbarligen tagit den till sina hjärtan och känt igen sig i den och kritiken kallar den gärna något av en självskadebeteendenas bibel. Naturligtvis går det trender i sådana här beteenden precis som i allt annat, men kan man verkligen skylla författare – och dessutom människor som kämpar med att överkomma sina egna komplicerade problem – för att människor mår dåligt i världen?
Precis som en annan av vårens självbiografiska uppföljare – jag tänker på Ulrika Olssons och Anna Lytsys Ulrikas sista strid – borde Känn pulsen slå göras till obligatorisk läsning för alla som har det minsta med vården att göra. För hur i helvete kan vi fortfarande vara så dåliga på att hjälpa människor i det här samhället? Få kan ha så mycket inneboende kraft att hävda sitt hjälpbehov som Berny trots allt besitter och med sin dubbeldiagnos som missbrukare och psykiskt sjuk hamnar hon ständigt mellan stolarna. Det är knappast ovanligt med olika kombinationer av psykproblem och missbruk – även om vad som är orsak och verkan naturligtvis varierar – och det är faktiskt skandalöst att samhället är så dåligt på att bemöta det, eller att över huvud taget tänka långsiktigt i de här frågorna.
Nu ska det kanske understrykas att Känn pulsen slå är en annan bok än Vingklippt ängel. En del av problemen har Berny trots allt rört sig bort ifrån. Andra har kommit upp till ytan och måste oundvikligen bearbetas om hon ska klara av att leva och hålla sig nykter. Visst finns det en framåtrörelse och, som sagt, hopp och livsvilja framför allt.
Språket är också välbekant vid det här laget, drivet och stark poetiskt. Det fungerar visserligen sämre som dialog, men det råder ingen tvekan om att Pålssons skrivande har fler dimensioner än enbart det terapeutiska. Berny Pålsson är helt enkelt författare och det ska bli spännande att se vad hon hittar på härnäst.
Publicerad: 2008-09-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 21:40
En kommentar
Allt det där utan att nämna Uran? Skandal!
#
Kommentera eller pinga (trackback).