Det börjar med landskapet. Det säregna bretonska landskapet med sina små åkerlappar. Och mellan åkrarna dessa hålvägar som ofta kan dateras till de romerska truppernas härjningar för tvåtusen år sedan. Landskapet har präglat de boende. De män som har brutit sten i granit och skifferbrotten har i sin tur satt sin prägel på landskapet. I de hus som byggts av stenen lever och arbetar man, säljer bröd, tar sig ett glas och får sig en pratstund i någon av de små byarnas barer och caféer.

Sandberg närmar sig Bretagne med respekt och eftertänksamhet. Han höjer sin kamera mot folk på gatan eller vid köksbordet eller på åkrarna. Det har han gjort nästan varje sommar i mer än trettio års tid. Ur detta material har han har han sammanställt en personlig hyllning till den franska halvön Bretagne. Det är ingen turisthandbok även om man efter genomläsningen drabbas av en nära nog obetvinglig lust att besöka den keltiska regionen. Det är en slags kulturhistorisk betraktelse över en lite undanskymd del av Frankrike. Det här är den allra mest västligaste delen av landet, ett slags fransk Lands end. I Bretagne har man också mycket starka band med både Irland och England. Språket, breton, lever kvar både i skolundervisningen och på vägskyltar och den keltiska kulturen är högst välmående. Alain Stivell är världsberömd för sin omdaning och modernisering av den keltiska folkmusiken.

Sandberg har kommit landskapet och människorna nära, man känner värmen och man märker det sociala samspelet i de avporträtterades ögon. Bokens texter är korta men innehåller en fin blandning av fakta och personliga noteringar. De valörrika svartvita bilderna där folk oftast står stilla och låter sig avporträtteras får mig att tänka på storheter som Bill Brandt och Sune Jonsson. Men det är naturligtvis vilseledande, boken är fylld av en alldeles egen Sandbergs humanistiska fotografi. En typ av fotografi utan stora åthävor men som ändå lever och som och blir alldeles sprittande i det sista kapitlet. Där vi får uppleva dansglädje i form av ringdanser med namn som la gavotte, dans laridé, cost ar c’hoat. Det dansas på gator och torg. Själv trevar jag i bokhyllan efter kartboken, kanske nästa sommar…