Nicolas Fargues roman Jag var bakom dig anfaller läsaren som en orkan av motstridiga känslor. I en flytande monolog utan vare sig kapitel eller pauser öser jaget ur sig otaliga bekännelser om sitt sönderfallna äktenskap och om de kvinnor han söker tröst hos.

Läsaren får från första sidan rollen som psykolog, en nära vän eller kanske till och med som det allra hemligaste: jagets dagbok. Efter en sidas gråtfyllda bekännelser kan jaget plötsligt brista ut i ett Ge mig bara ett tecken om du får nog, så slutar jag, okej? Det känns nästan som om man borde svara honom högt.

Berättaren är en sliskig charmör som med täta snyftningar och otaliga kärlekshyllningar lockar över läsarna till sin sida. Det är faktiskt överdrivet tydligt hur han hela tiden söker vinna sympati för sina omoraliska handlingar. Och som vilken lättlurad bimbo som helst så går jag på det.

Vi får veta att mannen är gift och bor med den manipulerande, vrålsnygga frun Alexandrine och sina två barn i Madagaskar. Alexandrines svartsjuka och kontrollerande sätt gör att mannen drivs till att vänstra. Han myshånglar med en glättig sångerska, vilket Alexandrine såklart får reda på. Hon misshandlar maken med en skrivbordslampa, vilket känns ungefär lika banalt som hela den här historien gör.

Otrohetsaffärerna flödar. Frun åker på affärsresa och träffar en muskulös mobalier. Maken smygläser hennes dagbok och hans manlighet såras starkt. I en begynnande depression reser mannen till sin far som bosatt sig i Italien. Där träffar han Alice, en ung, blond italienska. Blixtförälskelse uppstår. Alice får honom att känna sig smart och passionerad, som en riktig man igen.

Förtjänsterna är inte många i den här romanen. Känslostorm i all ära, men efter ett tag blir man ganska trött på jagets dissekering av det egna psyket och man önskar att han istället kunde gräva djupare i de mer kontroversiella dilemman som omger honom. Där har vi till exempel fruns tyranniska position i hemmet, den vite mannens känsla av underlägsenhet gentemot den svarte mannen, samt vilken betydelse det egentligen hade att både frun och mannen skaffade partners med samma hudfärg som de själva. Men Fargues lämnar dessvärre de här fenomenen åt sina öden.

Det enda verkligt intressanta är egentligen att man får en sådan stor inblick i den otrogne och samtidigt bedragne mannens splittrade tanke- och känslovärld. Det känns ungefär som om han i stort förtroende har öppnat upp sin dagbok mitt framför ens ögon. Frågan är bara vad det egentligen gav mig att läsa den här dagboken? Inte så mycket som jag förväntar mig att en roman ska ge mig i alla fall.