Gabrielle Wittkops debutroman Nekrofilen kom ut första gången 1972. På svenska gavs den ut 2004. Själv läser jag Nekrofilen först 2012 – på andra försöket.

Första gången jag slår upp boken befinner jag mig i helt fel sinnestämning för att kunna ta emot den. Inledningens beskrivning av en liten flickas hårlösa bleka venusberg, och huvudpersonens entusiastiska väntan på att hennes likstelhet ska släppa taget och göra henne mjuk och mottaglig för honom, blir för mycket. För kyligt. För känslokallt. Jag stänger igen boken innan jag läst färdigt första sidan.

På andra försöket läser jag hela boken i ett svep. De tre sista meningarna på första sidan drar in mig i historien:

Jag väntar. Den här lilla flickan är värd det. Hon är verkligen ett mycket vackert lik.

Det är en klang av ömsinthet som krockar med det brutala – denne man älskar verkligen de döda. Och hur mycket nekrofili än äcklar mig, som det starkt förankrade tabu det är i vårt samhälle, så växer det med läsningens gång fram en sorts sympati för denne man.

Romanen utgörs av mannens dagboksanteckningar där han skriver om den dolda sidan av sitt liv – hur han besöker begravningar för att bland de sörjande få en bild av den avlidne, hur han sedan i skydd av nattens mörker återvänder till någon av de parisiska kyrkogårdarna för att gräva upp liket och hur hans städerskor blir illa till mods av doften i hans hem. Doften av spinnarfjäril. De dödas doft.

Wittkop undviker verkligen inte det brutala eller det som knappt borde gå att beskriva neutralt. Nekrofilen är istället detaljerad på gränsen till vad jag förmår läsa. Isande detaljerad. Det är sex, död, insjunkna ögonhålor, trånga pojkanus och svarta vätskor som rinner ur de dödas munnar då de penetreras. Det är gamla döda, unga döda, kvinnor, pojkar, spädbarn och ett svenskt syskonpar, och nekrofilen beskriver ingående alla deras egenheter. Det är äckligt. Asäckligt faktiskt.

Men Wittkops sätt att berätta denna historia på gör den inte bara möjlig att läsa, det ger den dimensioner som jag inte trodde mig kunna förflyttas till. Det konstanta upprepandet – hitta en kropp, älska denna kropp under en kort tid och sedan slänga den i floden – tar snabbt udden av det fasansfulla. Genom upprepningen släpper jag min initiala förskräckelse och faller in i en lågmäld fascination. Tabut normaliseras. Detaljrikedomen upplevs inte som ett frossande i människans dolda mörker, utan som en krass vardagsbeskrivning. Dagboksformen medför också att Wittkop undkommer att omedvetet värdera det berättade. Det är inte hennes berättelse, utan mannens. Det finns inget rätt eller fel, gott eller ont. Enbart mekaniskt upprepade handlingar.

Nekrofilen utmanar gränser åt alla håll. Gränserna för vad som kan åtrås. Gränserna för hur kärlek kan förstås. Gränsen mellan kropp och själ. De döda individualiseras av mannen, han kallar dem vid namn och lär känna dem som unika personer. Han sörjer och saknar de som kommit honom riktigt nära. Allt detta ställer föreställningar om ett jag, en kärna inuti som inte nödvändigtvis är sammankopplad med det fysiska köttet, på ända. Mannen kan inte sägas älska enbart kropparna, men vad finns det då att älska när en människa är död, eftersom vårt sätt att förstå död är liktydigt med att vara tömd på sin själ?

Jag kommer på mig själv med att önska denne nekrofil en lycklig kärlekshistoria, vilket om något avslöjar hur begränsad jag är i mitt sätt att tänka. Jag förstår en ömsesidig relation som något som enbart är möjligt mellan levande. Jag förstår en ömsesidig relation som det enda sättet att ha en lycklig kärlekshistoria på. Och trots att allt detta naturligt nog inte kan realiseras för nekrofilen, så är det vad jag önskar honom. Jag har helt enkelt inga tankemässiga resurser att föreställa mig ett alternativ.

Under läsningen känner jag avsmak och äckel inför mannens handlingar, men paradoxalt nog även sympati och sorg över hans ofrånkomliga ensamhet. Nekrofilen befinner sig oavbrutet utanför mitt sätt att förstå världen och människan i den. Och jag älskar den för det.