Krönika

Var finns arbetet i litteraturen?

Hon var ingen Florence Nightingale heter Åsa Mobergs biografi över sjuksköterskeyrkets grundare. Florence Nightingale alltså. Långt ifrån bilden av den skira vårdarinnan var Nightingale en skarpsynt och egensinnig organisatör och lobbyist som envisades inte bara med att skaffa sig ett yrke utan också bokstavligen gick ut i krig för det.

Precis som sina sentida amerikanska klassystrar förväntades hon möjligen ägna sig åt välgörenhet. Absolut inte bry sitt söta lilla huvud med pengar och statistik. Men för Nightingale var lönearbete en rättighet att slåss för.

För oss har det väl snarare blivit skyldighet. Så var finns alla yrken och arbetsplatser i skönlitteraturen? Författare, åtminstone de som hålls för lite finare, tenderar att skriva mest om just författare. Möjligen journalister eller konstnärer av något närliggande slag.

På teve är det betydligt tätare mellan arbetsplatserna. Där pågår livet i lärarrummen, i sjukhuskorridorerna, på advokatkontoren och över obduktionsborden (somliga arbetsplatser är förstås mer överrepresenterade än andra). Kanske är det också symptomatiskt att en yrkesorienterad genre som deckare så ofta får både bok- och teveform.

Historiskt sett har författare nästan alltid, precis som Florence Nightingale, hört till privilegierade minoriteter som inte behövt befatta sig med lönearbete. För att skriva måste man ju ha tid. Inte vara upptagen med att antingen arbeta eller svälta ihjäl.

Ändå har vi förstås i Sverige våra arbetarförfattare – ett internationellt sett tydligen unikt koncept. Få samhällen har gett så, relativt sett, stora möjligheter för begåvade, mindre bemedlade människor att få en utbildning och kunna göra sin röst och sina erfarenheter hörda.

Hur många enormt bra och viktiga författarskap som dykt upp på den fronten kan kanske ge en liten, svindlande aning om hur många fantastiska författare som kunde ha blivit. Om de bara inte varit, och på sina håll fortfarande är, upptagna med att skaffa mat för dagen eller svälta ihjäl.

Betänk också just kvinnors arbete. Vore det inte för författare som Moa Martinson och Elsie Johansson skulle väl min generation knappt känna till kvinnors lönearbete annat än som helt sentida uppfinning. Vi skulle tro att de suttit i prydliga kök, filat naglarna och helt ahistoriskt idisslat sitt kaffe i takt med surret från diskmaskinen.

I 1980-talets flärdromaner grundade kvinnorna däremot sexigt framgångsrika företag och skaffade sig maktpositioner från vilka de kunde hämnas det förflutnas alla oförätter. Individualistiskt och superkapitalistiskt, men onekligen initiativrikt.

I de senaste årens chick-lit-våg när hjältinnorna oftast mer vaga drömmar om att lyckas i media. Och till och med det tycks mest vara ett alibi för den envist rosaskimrande angloamerikanska drömmen att bli duktigt gift. Jag undrar just vad Florence eller Moa skulle säga om det?

För vem tusan ids vara Florence Nightingale? Om inte ens hon själv?

Ella Andrén

Publicerad: 2008-05-01 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 21:13

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?